Portugal

Johanna og jeg har nettopp värt ei uke i Portugal.

Vi stod opp 02.45 på avreisedagen, tok taxi til sentrum, deretter flybussen til Skavsta flyplass som Ryanair bruker. Flyet gikk i 6-tida på morgenen. Vi hadde smurt niste som vi skulle ha til frokost. Framme på flyplassen viste det seg at det var åpningsdag for denne flyruta, så vi ble bydd på en minifrokost - kaffe og bulle. Nista ble liggende urört.
Siden vi hadde stått opp kvart på tre om natta, var vi trötte og litt uvell. Jeg endte opp med å sitte i flysetet og sove med hodet på knärne. Etter en stund vekket Johanna meg på en mildt sagt ubehagelig måte, ved å sette albuene rett i ryggen på meg. Hun var virkelig i dårlig form, og stotret fram at hun måtte besvime og at jeg måtte ta henne til toalettet. På vei dit la hun seg ned i midtgangen, og folk kikket og lurte på om det gikk bra. Til slutt kom vi oss bakerst i flyet og de kabinansatte sprang opp og hjalp henne bl.a. med å holde beina höyt, og ga henne sjokolade for å kvikne til kjapt. Det virket som de i starten var forberedt på noe alvorlig, men etter hvert forstod de at det bare dreide seg om at hun hadde fått for lite mat og sövn. Det var godt å se at de virket så proffe og kunnskapsrike, särlig for meg som ikke riktig visste hva jeg skulle gjöre.

Flyet landet i Porto i den nordlige delen av Portugal, og der var det fint vär - ca 20 grader og ikke en sky på himmelen. Det var umulig å forstå seg på t-banesystemet, så vi tok buss inn til byen. Det er jeg glad for, selv om sjåfören kjörte som en gris, for det var mye interessant å se.
Vi hadde ikke booket noe som helst, så vel framme i byen gikk vi til et av overnattingsstedene som ble anbefalt i en turistguide vi hadde fått tak i. Det var et slit å dra på kofferten med sine små hjul opp og ned de bratte, brosteinsbelagte gatene. Vi fikk rom for 35 euro natten, og var dermed fri til å spasere rundt i byen uten bagasjen.

For å feire åpningsdagen av flyruta, hadde Ryanair også disket opp med gratis omvisning hos en av de mange portvinsprodusentene i byen. Selve produksjonen foregår naturligvis utenfor byen - oppe i en dal närmere grensa til Spania. Deretter ble vinen seilt med båt nedover elva Douro til Porto (nå til dags brukes lastebiler), lastet av fra elvebredden og rett inn i lagringslokalene. Når portvinsdruene dyrkes önsker man tört, solrikt klima, og når man lagrer vinen för salg, önsker man fuktighet og mörke. I Porto er det utrolig bratt ned mot elva på begge sider, så det blir mörkt og skyggefullt på den sörlige sida, som får sola i ryggen. Derfor har alle produsentene klemt seg sammen akkurat der, hvor det er så gode lagringsforhold. Faktisk pipplet det opp vin fra et hull i gata! Vi holdt på å få oss en dusj da en bil kjörte rett ned i en söledam av portvin så det sprutet innover gangfeltet.

Vi fikk omvisning hos produsenten Calem, og de fortalte om historie, lagringsprosesser, begreper som vintage og 10 years old osv. Den störste tönna med vin rommet 100.000 liter! Senere fikk vi smake både röd og hvit portvin, og en ten years old. Det var også mulig å få kjöpt alt de har produsert som fremdeles finns på lager.

Neste dag tok vi buss til Lisboa. Også der hoppet vi bare inn på et hotell som lå i vår prisklasse. Vi kjente med en gang at det var en mye större by, med helt syk trafikk. Så fort folk setter seg bak rattet tar de ingen hensyn og har ikke tid til å kjöre saktere enn 70 km/t midt i byen. Jeg er helt overbevist om at de fleste overstiger 100 hver dag i denne byen. Når det i tillegg går veldig lang tid mellom hver gang det blir grönn mann, så blir det rimelig håplöst å gå i visse deler av byen.

Det var veldig lagt opp for turister i Lisboa. Overalt fantes det restauranter med menyer på de store europeiske språkene, og innkastere som hang seg på de gående. Vi slet med å finne roligere områder i löpet av dagene vi var der. Den ene kvelden endte det med at vi gikk på Hard rock café og spiste. Der slapp vi i alle fall kjipe innkastere og dårlig service.

Vi tok en dagsutflukt til Cascais og Estoril, som er tidligere fiskebyer, nå badebyer som ligger 30 min med tog fra hovedstaden. Det var kaldt i vannet, men vi klarte å ta noen svömmetak likevel. Det var herlig å komme bort fra trafikken i byen, selv om det var villmannskjöring her ute også, men langs vannet var det i alle fall bilfritt.

For min del var turens desiderte höydepunkt den dagen vi leide bil. Vi leide en Mitsubishi Colt med 1.1- liters motor og kjörte strake veien til Algarve-kysten. Vi dro helt ut til Kapp St. Vincent, som er Europas sörvestligste punkt. Det var veldig spennende og morsomt å komme helt ut dit, hvor klippeveggen reiser seg titalls meter rett opp fra havet, og deretter går landet flatt innover uten särlig vegetasjon. Det stod flere fiskere helt ute på kanten - lurer på hva som skjer hvis de får en skikkelig storfisk på kroken. Med jevne mellomrom blir det plutselig ei vik med sandstrand og bölger som ruller innover, för det igjen går over i en vertikal klippevegg. Vi dro ned til en av vikene, og der var det mange surfere i vannet. Vi nöyde oss med å bade, og det var også artig siden det var såpass med bölger. Her var det mye varmere i vannet enn i Cascais.

Senere på dagen kjörte vi kystriksveien östover. Underveis kom vi til åstedet for en voldsom ulykke mellom en motorsykkel og en bil. Det lå en mann på bakken med en del blod på seg, flere åpne sår og opprevne klär. Han var höyst sannsynlig död, for han lå helt stille og det var ingen som gjorde noe med han. Det var fullt av folk som stod rundt derimot, og noen forsökte å få forbi trafikken. Ingen ambulanse var å se, så det hadde nok skjedd relativt nylig. Han hadde kjört motorsykkel, og det lå noen hoveddeler og mange smådeler slengt rundt omkring over et veldig stort område. Siden sykkelen var så totalt vraket, var det nesten overraskende å se at mannen fremdeles var i ett stykke. Det er vanskelig å si noe nöyaktig, men i alle fall mellom 20 og 50 meter unna mannen stod bilen, og den manglet hele bagasjerommet. Ved bilen var det ei ung dame som hylte og skreik som en gal, og vi fikk inntrykk av at hun hadde kjört bilen. Det var ganske voldsomt å tenke seg hvilken krasj det må ha värt som skar bagasjerommet rett av bilen, slengte mannen så langt bort og knuste motorsykkelen med så stor kraft. Det må ha värt et ganske spesielt krasj siden bagasjerommet manglet - det kan f.eks väre at han har kjört på veien, og så har hun rygget rett uti foran han.
Det var skrekkelig ubehagelig å fortsette å kjöre. Nervene var i helspenn, spesielt fordi vi virkelig kunne forstå at noe slikt kunne skje nettopp her i den vanvittige portugisiske trafikken. Vi kjente jo fra förste stund i Porto at den var helt ute av kontroll, og at vi aldri kunne tenke oss å bo i et slikt land.

En liten tur i Svolvær

Idag regnade det för en gångs skull inte när vi klev upp, och det var faktiskt lite sol som lyckades tränga igenom molnen. Därför tänkte vi ta en promenad.

Mitt emot vårt hus finns en hög stenklump. Vi klättrade upp på den. Jag kände mig gammal för jag var så rädd för att ramla. Det var blött på stenen och på mossan, vilket gjorde det halt. Vi kom upp på den högsta toppen, och fick bra utsikt. Vi kunde bland annat se vårt hus, och husen som ligger på en platå ovanför vårt. Vårt hus är stort.

Vi såg fjäll som ligger på fastlandet, som var väldigt häftiga. Synd att vi inte tog med oss kameran.

Vi gick ned från stenklumpen på motsatt sida som vi kommit upp. Där kom en liten katt med stor svans, som var böjd framåt, trippande mot oss. Vi klappade den, och såg att den var nog ganska ung. Vi forsatte att gå, men katten följde efter oss.

Det finns en bro över ett väldigt strömt sund där vi har stått och kikat ned förut. Då såg jag en sjöstjärna. Jag hade lust att titta där igen. Vi såg ingenting för det var för strömt. Katten lade sig på backen och började rulla runt. Sen strök han sig mot våra ben. Vi önskade bara att den kunde gå hem igen, för det vore ju så tråkigt om han inte hittade tillbaka hem, utan följde med oss istället. Inte tråkigt för oss förstås, men för de som ägde katten.

Vi försökte lura oss undan genom att gå in på en sidogata, men katten bara följde efter. Då bestämde vi oss för att följa katten hem till sig, innan vi fortsatte gå dit vi ville. Katten gick mitt i vägen, och bilar var tvungna att stanna eller köra ut i en vid sväng runt den. Vi mötte några barn som tog upp katten och började bära den åt fel håll. Barnen tröttnade snart på katten, och vi gick för att möta upp den igen, och försöka få den hem till sig. Men då var inte katten intresserad av att följa med oss igen. Han/hon ville gå för sig själv. Haha, nu börjar vår katt jama här utanför huset.

Joakim bar katten en liten bit, och sen var den mer intresserad av att följa med oss. Vi gick till dens hem. Där stod vi en liten stund tills katten snusade runt där och verkade nöjd. Då vände vi, men den dumma katten följde efter ändå. Joakim gick till huset och knakade på och ropade "Hallo". Men det var ingen reaktion, så han föste in katten i huset, och så gick. Men katten följde efter igen. Då gjorde Joakim ett nytt försök på att få tag på ägaren. Det verkade som att någon var hemma eftersom dörren stod öppen, och tvn skrålade. Tillslut var det någon i huset som kom och tog emot katten.

Äntligen kunde vi fortsätta turen utan att oroa oss för att någon katt skulle komma bort. När vi gick där och spankulerade lade vi märke till att nybyggda hus nästan inte hade någon tomt. Antingen beror det på att tomtpriserna är ganska höga. Just här runt Svolvær är det ont om mark som lämpar sig till att bygga hus på eftersom det är så mycket mark och fjäll runtomkring. Det kan ju också bero på att de som köper nya hus nuförtiden är lite äldre än mig och Joakim och kanske, precis som oss, inte är så intresserade av att sköta en trädgård.

Vi vill i alla fall ha en trädgård runt huset, men orkar nog inte sköta den. Det bästa är kanske att ha konstgräs av plast?

Fortsättning Snö i Lofoten

Nu hade jag suttit och skrivit hela historien, men det kom tydligen inte med. Så jag får väl göra ett nytt försök.

Henningsvær

En liten fiskebåt mellan kobbar och skär

Efter att vi varit i Henningsvær blev vi hungriga. Tur att vi hade köpt med oss fika. Vi stannade längs vägen med vacker utsikt.



På ett ställe var det ett fint fjäll bakom en mataffär. Alla i affären stirrade på oss när vi körde sakta förbi och jag hade kameran i högsta hugg.

Strax efteråt såg vi ett häftigt fjäll igen med lite blå himmel ovanför.



När vi var i Henningsvær såg vi ställningar av trä där de hänger upp fisk till tork. Jag önskade att vi skulle få se fisk hänga till tork. Turen var med oss i Stamsund.



Det gick en bro ut till ett litet bondesamhälle med massa får, som vi körde ut på. Fåren har väldigt fin utsikt.


När vi körde tillbaka över bron såg vi ett speciellt fjäll.



Vissa av broarna som vi körde över var så smala att det bara fanns plats till en bil på bredden. Därför var det trafikljus i ändarna. När vi stod och väntade på att det skulle bli grönt tog jag en del bilder rätt fram. Så såg jag åt sidan och där var det en lodrät vägg som gick rätt upp från ett litet samhälle.


När vi kom fram till Å lade det sig snö på vägen. Det hade snöat mer eller mindre hela dagen, men det låg inte kvar på vägen. Vi körde försiktigt. När vi var på väg tillbaka från Å låg det en bil i diket precis efter en tunnel. Han hade säkert kört fort i tunneln, och på andra sidan den var det ingen snö på vägen, så där kunde man köra snabbt. Men på Ås sida tunneln var det halt.

Det var ett häftigt sken på andra sidan viken när vi körde norrut.



Vi ville se Unstad, ett ställe som är bra att surfa på. Vi kom till Leknes, och då var vi sugna på middag. Vi åt gott på en italiensk restaurang. I huset bredvid låg en kinsesisk restaurang. Jag tänkte att vi kunde äta friterad banan där som efterrätt. Men efter att vi ätit huvudrätt på den italienska restaurangen var vi så mätta att vi inte klarade av att få i oss dessert, så det får bli en annan gång.

Det hade hunnit bli mörkt efter middagen, så det blev ingen tur till Unstad. Vi får ta det på nästa utflykt.

Snö i Lofoten

Igår vaknade vi upp till snö på fjälltopparna och faktiskt lite grann på marken också. Kvällen innan hade vi bestämt att vi skulle försöka göra en utflykt nästa dag.

Det var inte svårt att kliva upp tidigt även om vi gått och lagt oss mitt i natten när det var snö ute. Joakim sprang upp och tog några bilder från vardagsrumsfönstret.



Vi slängde i oss frukosten för att hinna ut när det fortfarande var lite blå himmel. Men när vi hade satt oss i bilen så försvann den sista glimten av blått på himmeln.

Joakim körde och jag tog upp kameran så fort vi kommit ut på gatan.

Så här ser det ut på vägen rätt utanför vårt hus.

Vi körde förbi jobbet för att lämna av en nyckel och därute ser man samma fjäll som ovan.

Vi hade redan hunnit bli hungriga efter en väldigt liten frukost och svängde förbi mataffären och köpte med oss lite proviant bestående av bullar och bananer.

Sedan satte vi kursen mot Å, så långt söderut man kommer längs vägen här i Lofoten.

Kabelvåg, en mysig liten by, ligger bara en halvmil från Svolvær. Det var väldigt molnigt när vi kom fram dit. Det finns en del häftiga fjäll runt byn, men vi valde att fortsätta köra utan att stanna eftersom det var så dålig sikt, och så har vi ju varit där bägge två förr.

När vi var förbi Kabelvåg såg vi häftiga fjäll igen.


Jag fotade i ett från bilen och när vi kom hem och kollade på bilderna såg vi att jag faktiskt fått med mig tre älgar på ett av fotona.



Vi fortsatte ut till Henningsvær, som är en fiskeby som även har tillträckt sig många klättrare på grund av de klättervänliga fjällen som är i närheten. Joakim har varit där förut, men ville gärna komma till det öppna havet, eftersom han inte varit just där förr.

Vi visste var havet låg och försökt hitta en väg som gick ut dit. Det stod Hennigsvær IP på en skylt i rätt riktning och vi följde den. Vägen var bred nog för en bil och gjord av grus. Det var helt gigantiska hål i den, som ibland täckte hela vägen. Idrottsplatsen var en fotbollsplan med vitt grus. Vi gick över den och ut till en fyr.

Joakim är lycklig över att ha kommit ut till det öppna havet i Hennigsvær