"We will see what's the problem with your brain"

På torsdagen lyckades vi få hyrcyklar till grabbarna. Vi fick parkera vid sportaffären. För att komma dit körde vi på smala stenlagda gränder. Om inte sportaffärskillen sagt att vi skulle köra där hade jag aldrig gjort det. Julians vän, Pete, hade tagit ut GPS-spår till turen. Men vi visste inte helt hur långt vi skulle klättra. Först såg det ut som att den högsta punkten var på 900 meter över havet, 700 meter ovanför där vi startat. 

Men sen såg det ut som att den högsta punkten låg på 1 400 meter över havet, och då hade vi kommit halvvägs. Då var det dags för lunch!

Lunchutsikt över Lago Maggiore

Vi kom äntligen till stigen, och den var fin. Julian fick punktering i en uppförsbacke, så han fick den extraslangen jag hade i ryggsäcken, och så höll vi tummarna för att vi inte skulle få fler punkteringar. Efter 100 meter hade jag fått punktering. Och jag hade inte med mig saker för att laga slangen. Så då bestämde vi oss för att lägga grenar i däcket till en av hyrcyklarna för att kunna cykla ned.

När vi stod och mekade upptäckte vi att Julians cykel fått punktering igen. Då ville vi bara ge upp!

Mecking

Några gubbar som gick förbi sa att det fanns en lift som går ned inte långt från där vi var, så vi bestämde att grabbarna skulle ta den ned, och så kunde jag cykla. Men först fyllde jag en massa luft i däcken för att inte få punktering igen. 

För att slippa klättra 200 höjdmeter till på svår stig, valde jag att ta snabbaste vägen ned. Den första biten var väldigt fin att cykla. Stigen slutade på vägen, och där stod en motorcyklist. Han pratade italienska med mig, och jag tror han tyckte jag var lite galen som cyklade där, och när jag fortsatte ned längs asfaltsvägen verkade han lättad.

Jag tog en liten omväg på väg ned och såg en fin kyrka. 

Trapplek ned till Locarno

Klimatet tillåter palmer

Efter den misslyckade cykelturen åkte vi till vattenfallet och badade och åt middag.

Middagsmys i mörkret

Sen var det dags för mig att lämna grabbarna, och jag körde mot St Moritz via Italien. Då körde jag förbi Lugano- och Comosjön där jag var förra året. Det var ett kärt återseende. Vid Luganosjön var det till och med fyrverkerier. Säkert till min ära!

Jag stannade i Maloja, precis innan St Moritz, för att cykla. Där var det en superbra mataffär med egenproducerd fårost och yoghurt.

Här åt jag frukost

Jag cyklade mot Lägh di Cavloc, och vidare upp i dalen. Där var det riktigt fin cykling, men jag kom inte så långt innan det blev för stenigt för cykel. Och så var det tyvärr lite mycket folk.

Flådigt hotel

Jag badade och tvättade kläder i sjön efter cykelturen, och sen körde jag till Lago Bianco för att cykla runt den.

Men den sjön var inte så fin, och cyklingen runt var ganska ointressant.

Bevis på att kor kan vara farliga. Jag är i alla fall rädd

Så här ser bilen ut när jag har tvättat kläder

Jag hade sett flera skyltar om att det var förbjudet att campa, så jag körde till en stor parkeringsplats vid Diavolezza, en skidanläggning där mamma, Adam och Joakim åkte skidor för fyra år sedan, och jag satt på en restaurang och väntade. Där gick det bra att sova i bilen. Jag fick ingen böter i alla fall.

Cooking with a view

Nästa dag, alltså idag, följde jag en cykeltur som jag fått tips och karta över på turistinformationen.

Jag är ganska skräpig i fina St Moritz

När jag var på den högsta punkten, 700 höjdmeter ovanför där jag startade kände jag att bakdämparen "bottnade" när jag cyklade helt vanligt. Då såg jag att det inte var någon luft kvar i dämparen. Så jag fyllde, men det läckte ut med en gång. Så då var alltså dämparen trasig. Då tog jag den lättaste vägen ned som gick på en grusväg. Jag fick cykla jättesakta och stå upp för att inte dämparen skulle bli för ihoptryckte. Det var faktiskt väldigt ansträngande att cykla så.

När jag kommit ned i dalen cyklade jag till närmaste cykelaffär, och fick tips om en annan cykelaffär som kanske hade Specialized, som är mitt cykelmärke. Men dem hade inte det. Fast han som jobbade i affären kollade på internett och ringde till affärer för att se var den närmaste förhandlaren för Specialized fanns. Det var i Davos, bara 7 mil bort.

Jag fick telefonnumret till dem som hade Specialized i Davos, och fick prata med ägaren. Som tur är har dem öppet på söndagar, så jag kan komma dit imorgon. Han sa: "Come in tomorrow, and we can see what's the problem with your brain. Or not your brain, but your bikes brain." Dämparen heter nämligen Brain, så det kan bli lite missförstånd när man pratar engelska.

Innan jag åkte till Davos badade jag i sjön.

Här skulle du ha varit, Adam!

När jag kom fram till Davos kände jag verkligen igen mig, även om det är mer än fyra år sedan jag var här. Men då var jag ju också här i en månad, och var skadad så jag kunde gå mer på stan än åka skidor. Det är mycket lugnare här nu på sommaren än det är på vintern i alla fall.

Jag sitter på samma pub som vi hängde på den vintern vi var här, och även om det är lördag kväll är det väldigt lite folk här. Eller så är jag bara tidigt ute. 

Jag håller tummarna för att dämparen går att fixa fort, men jag tvivlar på det. Utan cykel får jag helt enkelt fortsätta resan med att vandra, och kanske köpa sele och hakar så att jag kan gå lite via ferrata.