Några minnen från vintern 2008

Det blev ju inte så mycket skidåkning för mig i vintras, men 3 dagar fick jag ändå åka skidor i Alperna. Och jag upplevde ganska mycket på den månaden jag var där.

Körturen ned gick bra. Jag körde från Malmö och på färjan från Danmark till Tyskland. Resten av turen körde Joakim.

På kvällen i Tyskland hamnade vi i en bilkö som stod still i en halvtimme och sedan körde man 100 meter längre fram. Så pågick det i nästan 2 timmar. Sedan lossnade det helt. Det måste ha varit en olycka, men vi såg ingenting när vi körde förbi.

Vi körde inte länge efter den märkliga kön, och sov på ett motell längs autobahn.

Det tog inte lång tid att köra till Davos nästa morgon och vi var framme tidigt på eftermiddagen.

Vi blev besvikna när vi såg hur uppkört det såg ut att vara i skidanläggningarna. Vi hade trott att Davos var ett riktigt paradis där ingen körde offpist förutom vi.

Ett tag satt vi i bilen och funderade på att bara köra vidare, in i Österrike. Men vi bestämde oss till slut för att Davos skulle få en chans. Två av dem som Joakim gick på folkhögskola med säsongade i Davos. Så vi skulle försöka hitta dem.

Det var lättare sagt än gjort. Vi hade pratat med den tanten som dem hyrde hus av och fått två olika adresser i Davos av henne där det bodde svenskar och norrmän. Vi hade kollat på kartan innan vi åkte till Alperna ungefär var dem låg. Vi hittade det ena huset ganska lätt. Men där bodde dem inte. Där träffade vi två norrmän varav den ena kände en av Joakims bekanta. visste inte var dem bodde, men han hade telefonnumret till sin vän.

Vi gick till den gatan där det andra huset låg och gick upp. Det var inget hus som såg ut som ett där dem skulle kunna bo. Vi gick in på ett hotell och bad att få låna telefonen. Så ringde vi massa gånger. Men vi fick aldrig något svar. Joakim gav upp, men jag sa att vi skulle gå längre upp i gatan och se.



Och där låg det två gamla hus, och där stod en av Joakims kompisars bil.

Det bodde fyra trevliga skandinaver i ett av husen. Vi blev bjudna på öl och gick till grabbarnas stamställe "Valhalla".

Nästa dag var vi tidigt uppe och tog bussen till Rhinerhorn, ett av Davos 5 skidanläggningar.

Joakim och jag var där lite tidigare än dem andra och körde litegrann i pisten.

När dem andra kom drog vi ut på en offpisttur som gick först på kalfjället och sedna i en smal öppning genom skogen.

När vi nästan var nede vid liften igen lossnade de två bakersta skruvarna på min bindning från skidan. Så jag körde slalom den sista biten ned. Det var tråkigt.

Joakim och jag åkte in till Davos igen och lämnade in skidorna på en affär som säljer telemarksgrejer. Jag tror att vi hämtade mitt andra par skidor från bilen då, men jag kommer inte ihåg.

Två filurer är ute och går i Davos

Vi åkte i alla fall upp till Parsenn, som går från byn Davos, och åt lunch. Sen åkte vi lite på det fjället. Jag hade jättestora skavsår på hälarna så vi avbröt dagen ganska tidigt.

Vi var inte helt övertygade om att vi ville vara resten av säsongen i Davos, så vi körde till Österrike. Vi stannade längs autobahn och köpte middag. Jag åt en jättegod pastarätt i storlek kleine, men jag orkade ändå inte äta upp.

Så här såg jag ut på håret efter skiddagen

Vi körde till Pitztal som vi läst om i min bok "Skiing Around the World".

Vi ville bo på det billigaste boendet, och hade tagit en broschyr där vi åt middag. Det var svårt att förstå var de olika boendena låg, och så var det helg. Därför var det många som var fulla. Vi hittade till slut till en bed and breakfast där vi hyrde ett litet rum med vånginssäng och toalett och dusch ute i gången. Men det var bara vi som använde den toaletten, för alla andra hade egna bad på rummen. Tanten vi hyrde av frågade hela tiden om det verkligen var okej att bo där. Det var ju bättre standard än vad vi är vana vid, så det var inga problem!

Till frukost fanns det många olika pålägg och youghurtar att välja på, men det var tomt på sittplatser i matsalen. Vi fick sitta i ägarnas kök. Dem hade en jättehärlig stor, vit hund som var jättelugn. Så hade dem två eller tre katter också som gick runt i köket.

Det var vind och dimma uppe på Pitztal Gletscher. Liften som gick till toppen var stängd. För att komma upp på fjället åkte man ett tåg som gick inne i fjället. Det var häftigt.

Vi blev inte så imponerade av skidanläggningen. Det var flakt och mycket stenar som stack upp överallt, så det ägnar sig inte så bra till offpiståkning. Dessutom ligger det på en glaciär så man måste akta sig för sprickor. Vi såg flera stycken.

Det ligger en skidanläggning som går upp på ett annat fjäll i botten av dalen. Vi valde att pröva den anläggningen på eftermiddagen.

Vi körde till liften som gav åkning i svarta pister. Det stupade rakt ned på sidan av pisten, och så var det dimma. Det var skitläskigt att åka! Man såg inte nästa stolpe när man åkt från den ena stolpen. Det var brant också, så jag var livrädd att ramla och åka ut för stupet.

Nej, det här var inget ställe att säsonga på.

Vi drog till Prutz och Fiss.

Jag hade sett dem bynamnen i kartan några dagar tidigare, och tyckte det var så kul att vi åkte dit, till prutt och fis.

Vi körde över ett fjällpass. Det hade snöat under dagen och låg på vägen för dem hade inte hunnit ploga än. Det var nästan så att vi inte tog oss upp med Saaben för det var brant och smalt också. Vi hoppades i varje sväng att vi inte skulle få möte. Sedan kom vi ned i en låg dal utan snö där Prutz låg.

Färden fortsatte upp på en brant alpväg till Fiss.

Skidanläggningen är långsträckt och går mellan byarna Serfaus, Fiss och Ladis.

Vi valde att bo i Serfauss som är den största av dem tre byarna och har flest övernattningsställen att välja mellan.

När vi kom nära Serfauss var det lång kö för att komma in i byn, och vi tänkte att det var någon poliskontroll. När vi kom fram till en bom stod en tjej där och hälsade oss välkomna och så fick vi en broschyr och godis.

Längre in i byn blev vi stoppade av en polis som stod mitt i vägen. Han undrade var vi skulle och förklarade hur vi skulle köra. Det var smart för det var många enkelriktade gator och trångt för bilarna.

Vi hittade ett billigt bed and breakfast. I nedervångingen var det skiduthyrning med skidor och pjäxor från senast 80-talet. Det var en gammal gubbe som drev den. Han pratade en massa tyska med Joakim och mig. Han brydde sig inte så mycket om att vi inte förstod allt.

Det snöade på kvällen och vi var glada. Det skulle bli puder nästa dag!

Vi väcktes vid 6-tiden av kyrkklockorna i byn. Det var söndag.

Det var dimmigt ute, men vi valde att åka högst upp på fjället i alla fall. Där var det strålande solsken. Vi var ovanför molnen. Bluebird powderday! Vilken dröm!

Det var brant och fin terräng, och härlig kall snö. Vi njöt hela dagen och höll oss ovanför molnen i Serfaussdelen av anläggningen.

Högst upp på toppen såg man fjäll i Österrike, Schweiz, Tyskland och Italien. Det var häftigt och väldigt fin utsikt. Som vanligt glömde vi kameran.

Serfauss-Fiss-Ladis var en kandidat till var vi skulle stanna. Det som vägde emot var att det var en ganska liten del av annläggningen som hade riktigt brant terräng och att vi inte kände någon där med bra lavinkunskaper till skillnad från Davos. Vi valde en social säsong i Davos.

Vi körde tillbaka till Davos efter en trevlig tur till Österrike.

Ett speciellt hus som finns i Jakobshorn i Davos

Nu gällde det bara att hitta ett ställe att bo på i Davos. Det såg mörkt ut. Dem vi pratade med sa att folk inte ville hyra ut för mindre än en 6 månader och att turistboendena var dyra.

Vi fick bo hos en trevlig, skid- och snowboardgalen familj där mamman var från Finland och pappan från USA tills vi hittat någonstans att bo.


Nästa dag bestämde vi oss för att köpa säsongskort och ta några åk innan vi fortsatte jakten på boende. Vi körde till Pischa, som har mycket offpist men är lite flackt.

På parkeringen hittade vi en bil med den här loggan

Vi tog kabinbanan upp och satte oss och åt lunch. Vi satt säkert i två timmar och hade egentligen ingen större lust att åka skidor.

Det var svårt att åka för det var ganska uppkört där vi valde att åka. Vi kom ned till bottenstationen och hade ingen lust att åka upp igen så vi körde tillbaka in till Davos.

Vi gick till vandrarhemmet, Youth Palace, i Davos och frågade om dem hyrde ut för en hel säsong. Men det gjorde dem inte. Han som jobbade ringde till en kollega och fick numret till en firma som hyr ut lägenheter i Davos. Vi ringde dit och kunde komma och titta på en lägenhet direkt.

Det var en liten lägenhet bestående av sovrum, litet bord, balkong, badrum och två kokplattor med kylskåp och diskho. Vi slog till direkt!

Vårt hus låg nära liften till vänster

Jag var glad för att vi fått någonstans att bo. Vi hade ju bott från bilen i en vecka vid det laget.

Nästa dag åkte vi till Rhinerhorn igen. Där mötte vi två av dem skandinaviska killarna.

Vi åkte från toppen av gondolen till en släplift.

Det är lite lurig terräng i Jakobshorn. Det är små partier med stupbrant, och så blir det platt.

Jag kom med stor fart in i en sån brant skråning och så blev det helt platt utan att jag såg det. Då komprimerades jag och fick antagligen ett felskär för helt plötsligt var jag med ansiktet upp mot backen. Det gjorde jätteont i vänster knä och jag skrek rakt ut, men ingen hörde mig.

Grabbarna var framför mig och jag satt och väntade i kanske tio minuter innan Joakim kom gåendes upp.

"Men Johanna" sa han, när han såg att jag satt med benet vridet lite konstigt. Det hade gjort så ont att jag inte klarat att vända det rätt. Han ropade på Gustav som varit pistör i Kungsberget och dem kom upp till mig.

Gustav tog av skidorna och rätade ut benet. Då gjorde det inte ont längre och jag sa att det var nog inte så farligt, att jag mest blev rädd. Men så började det göra ont igen, och Gustav skickade efter en pistör.

Jag blev svimfärdig och var tvungen att lägga mig ned. Det blev väldigt kallt, och jag fick sätta mig upp igen. Så gjorde jag om vartannat.

Pistören kom med pulka. Han frågade om jag hade ont nån annanstans, men det hade jag inte. Han kallade på ambulans.

Han lade ett stöd runt vänster ben och började pumpa upp det. Joakim berättade senare att pumpen gick sönder, men det hängde inte jag med på. Jag var både svimfärdig och väldigt kall, så jag var nog lite borta.

När stödet var uppblåst och klart lyfte dem över mig i pulkan och jag åkte i pulkan bakom pistören. Vi basstationen väntade ambulansen.

Ambulanspersonalen sköt pulkan med mig i in i ambulansen.

Jag kördes till sjukhuset och in på akuten. Där fick jag hjälp direkt.

På akuten var det två sjuksköterskor och pistören, som följt med i ambulansen, som hjälpte mig att få av byxor och långkalsonger. Jag fick varma lakan runt mig men jag frös fortfarande så mycket att jag skakade.

Två läkare var inne och kände på knät några gånger. Sedan kom dem in och sa att det troligen var korsbandet som var av. Jag skulle få tid för magnetröntgen.

"Men det tar troligen några timmar eller så skulle jag få vänta till nästa dag", sa läkaren med sorgsen röst.

Men det var ju ingenting tänkte jag. Hemma måste man ju vänta jättelänge.

Jag fick tid för magnetröntgen nästa morgon och så fick jag en skena för knät. Jag ställde mig upp och skulle försöka gå för att se om knätt var stabilt eller om jag behövde kryckor. Det gjorde svinont när jag försökte böja knät, så det skulle jag bara låta bli.

Knät kändes stabilt så jag kunde åka hem som jag var.

Joakim skulle åka hem och hämta bilen så jag satte mig i kafterian på sjukhuset. Där träffade vi hon vi hade hyrt lägenheten av. Hon åt lunch på sjukhuset. Det var billigt och bra, tyckte hon.

Uhyraren sa att vi kunde åka hem med henne. Det var snällt.

Vi hade skrivit hyreskontrakt dagen innan. Det gick inte att förkorta hyrperioden ens om man var skadad eller sjuk. Det var företaget som hon jobbade för som hade bestämt det. Hon sa att hon inte skickat in vårt kontrakt än, och att hon kunde riva det och skriva ett nytt med bara en månads hyrtid. Det ville vi gärna. Vilken tur att vi mötte henne på sjukhuset!

Vi fick skjuts till lägenheten i hennes lilla BMW cabriolet.

Nästa morgon åkte vi till sjukhuset för magnetröntgen. Det var en man från asien, troligtvis Indien, som skötte apparaten. Jag fick en knapp som jag skulle trycka på för "emergency" och det lätt jättekul när han sa det. Över öronen hade jag hörlurar med radio där dem pratade tyska så jag förstod inte så mycket av vad de sade.

Jag fick gå till en läkare när magnetröntgen var färdig. Vi kollade på bilderna tillsammans och han såg att korsbandet var av, men att resten av knäet såg bra ut. Han ville känna lite på knät. Jag hann få av mig byxorna, men sen behövde han gå för att operera och jag fick vänta en liten stund på en annan läkare.

Det kom in en man och sa någonting konstigt till mig som inte lät som tyska.

"English, please", sa jag.

Han hade pratat på finska. Det var någon som hade sagt till honom att jag var finsk. Hans mamma var från Finland.

Sen pratade vi på engelska.

Han berättade att jag antingen kunde operera eller bygga upp musklerna runt knäet och klara mig utan korsband. Men för aktiva personer rekommenderade dem att operera. Utan operation skulle jag kunna åka skidor om tre månader igen, tror jag det var. Efter en operation måste jag vänta i minst 9 månader innan jag får åka skidor igen.

Jag sa att jag ville att knäet skulle bli så bra så möjligt. Då valde vi att operera. Jag kunde få opereras på fredagen sa han. Det var en onsdag.

Nu gällde det att försäkringen täckte en operation i Schweiz!

Mamma och jag pratade mycket med SOS Alarm i Köpenhamn (tror det var så dem hette i alla fall).

Senare på eftermiddagen, när jag var på sjukhuset för förberedelse inför operationen, ringde SOS och sa att försäkringen inte skulle betala för operationen i Schweiz.

Jag fick träffa läkaren i alla fall, och han sa att jag skulle överklaga beslutet och att han behövde inte ha besked om operationen blev av eller inte förrän på torsdag eftermiddag.

Nästa dag ringde mamma till Försäkringskassan. De skulle betala för operationen.

Jag åkte tillbaka till sjukhuset och fick träffa en allmänläkare som kollade att jag var frisk nog att genomgå en operation. Jag hade en liten förkylning, men det skulle nog gå bra.

Sen fick jag träffa en kirurg som berättade hur operationen skulle gå till. Halvfinnen som skulle operera mig var nede i operationssalen just då, så han kunde inte komma.

Till sist fick jag träffa en läkare som höll på med anesti. Jag sa att jag ville vara nedsövd under operationen. Han sa att jag skulle få något sorts nedsömningsmedel så att jag gick lite in och ut ur sömnen. Jag skulle inte äta eller dricka någonting efter kvällen innan operationen, som alltså var på morgonen dagen efter.

Jag var lite nervös när jag kom till sjukhuset. Det var två roliga sjuksköterskor som tog hand om mig. Jag fick en skön säng bredvid en gammal tant. Så fick jag ha på mig genomskinliga trosor, nattlinne med helt öppen rygg och stödstrumpor.

Jag var tidigt ute och hade somnat på sängen bredvid Joakim när sjuksköterskorna gav mig en tablett och körde mig till operationssalen.

Jag bedövades av en sjukskötare och en läkare som pratade svenska. Han hade jobbat i Östersund och kände bland andra Marja Persson.

Första satte dem in dropp och bedövningsmedel i armen. Sjukskötaren stack mig flera gånger. Han sa att jag hade så tunna vener att det var svårt att träffa rätt. Till slut blev det rätt och jag blev svimfärdig. Det var ingen fara. Det var bara bedövningsmedlet som gjorde det. Jag känner att jag börjar bli lite svimfärdig nu när jag skriver om det. Det är otroligt att jag var på sjukhuset så mycket och inte svimmade en ända gång. På jobbet har jag varit nära att svimma tre gånger, så då har jag fått lägga mig på golvet.

Jag skulle få bedövning in i ryggmärgen. Där stack läkaren en massa gånger. Dem hade hittat rätt när det inte gjorde ont.

Den sista bedövningen sattes i låret. Den skulle sitta i en nerv. Läkaren stack och stack, men det ryckte till i armen på mig, och skulle rycka i benet. Han sa att jag hade väl dolda nerver. Till slut ryckte det i benet.

Sen vet jag inte vad som hände. Om jag fick syrgas eller en tablett. Jag var i alla fall borta.

Jag vaknade och var jättevarm. Det stod en massa människor omkring mig.

"Hello, I'm hot" ropade jag. Sjukskötaren som stuckit mig hjälpte mig att få av lakanen lite och att ta av munskyddet. Det var 15 min kvar av operationen sade han.

Dem 15 minuterna gick fort, och jag kan nog ha somnat igen.

Jag fick en stor, tjock skena runt det vänstra benet och kördes in på intensivvården.

Jag höll på att bli inkörd i ett bås som låg i början av rummet. Då var det någon som sa nej (det var inte jag) och jag blev körd till ett bås vid fönstret. Det var bra för då kunde jag se ut. Fast jag såg inte så bra för jag hade glasögonen kvar på sjukhusrummet.

Jag frågade läkaren som pratade svenska när jag kunde äta. Jag var hungrig, och nu frös jag.

På intensivvården var jag kopplad till en dator. Den pep kanske en gång var 10 minut. Datorn var kopplad till bedövningsmedel som pumpades in i mitt lår. Jag vaknade varje gång datorn pep, och höll på att bli galen.

Efter en timme kördes jag till sjukhusrummet. Nu slapp jag datorn, men pumpen pep istället. Fast inte lika högt som tur var.

Jag låg och dåsade. Så kom Joakim. Jag var jättehungrig och törstig så jag ringde på en sjuksköterska och undrade om jag fick äta och dricka. Snart hade jag vatten att dricka och maten höll på att värmas åt mig.

Jag hade en väldigt stor aptit när jag låg på sjukhuset. Jag var jättehungrig på morgonen innan frukost. Till frukost fick jag youghurt och vitt bröd som jag betällt själv första dagen. Vid 13-tiden serverades det trerättersmiddag. Soppa till förrätt, stor portion med huvudrätt och god dessert. Jag åt alltid upp hela middagen!

Jag blev väl omhändertagen på sjukhuset.

Han som pratade svenska kom upp efter operationen och sa att han skulle vara ledig under helgen men om det var någon som skulle översättas så kunde vi bara ringa till honom.

Finnen som opererat mig kom också in efter operationen och sa att jag skadat menisken, men att han ordnat det under operationen.

Jag fick inte gå förrän ett dygn efter operationen. På lördagen kom en sjukgymnast. Hon visade hur jag skulle gå med kryckorna. Jag höll på att svimma (igen) när jag hade rest mig upp efter att ha legat så länge. Jag fick även ligga med en maskin som böjde knäet åt mig. Det var jätteskönt. Jag klarade 20 grader den första dagen, sen stramade det och gjorde ont.

På måndagen klarade jag 70 grader i maskinen. Då var ett stort gäng med läkare och sjukgymnaster in till mig på förmiddagen. Huvudläkaren frågade när jag ville åka hem.

"Så fort som möjligt", sade jag.

Jag fick åka hem efter lunchen.

Hemma låg jag mest på sängen. Det var svårt att röra sig med kryckor. Jag fick inte lyfta benet rakt upp heller. Det var dessutom lite läskigt att vara ute och gå för det var halt, och gjorde väldigt ont när jag gled.

Ute på krycktur

Jag skulle sträcka och böja på benet en gång i timmen och blev fort bättre på det. Träningsprogrammet lades ut mer och mer när jag var hos sjukgymnasten på sjuhuset två gånger i veckan.

Den här löjligt lilla bilen stod utanför kyrkan

Mamma och Adam kom samma dag som jag var på akuten och tog ur "stygnen" som såg ut som häftklamrar.


Adam, mamma, Joakim och jag åkte till Arosa en dag.

Det var skitäckligt att åka dit. Det hade snöat på natten, så det var halt. Vägen upp var smal och så stupade det ned på sidan av vägen. Jag satt på yttersidan och fick nog med spänning av att bara åka bil. Jag behövde inte åka skidor för att få spänning.

Vi lyckades ta oss upp utan att trilla ned för stupet och det var väldigt fint, både vädret och naturen.

Häftigt skidområde

Medan de andra åkte skidor satt jag på tågstationen och läste broschyrer som fanns där för äventyrsresor till exotiska länder.


Vi åt lunch på en indisk bar nede i byn. Det var så fint på fjället att dem andra tyckte jag skulle följa med upp och se.

Mamma hittade en palm att söka skugga under

Jag satte mig på en restaurang med bänk där jag kunde lägga upp det opererade benet. Resten av gänget fortsatte åka.

Adam skär upp pudret

Mamma jobbar sig nedåt

Adam väljer en annan linje

Brorsan ser nöjd ut efter åket

Jag hoppar fortfarande på kryckor


Adam ber om ännu en dag som denna


Syskon på väg till toaletten

Annorlunda toalett som mamma tyckte var jättehäftig. "Som en vulkan"

När dem andra åkte skidor i Davos låg jag hemma. Det här är nästan hela rummet som vi bodde i.

Vi körde till Diavolezza en dag. Det är en av anläggningarna som tillhör St Moritz. Det verkade väldigt bra. Mycket åkning ovanför trädgränsen och lärkträd längst ned.

Tåget gick mellan parkeringen och liften

Adams hjälm var väldigt stor för mig

Adam gjorde en snygg vurpa som gjorde att han bröt staven

La familia äter matsäck. Diavolezza ligger nära gränsen till Italien

Vals 3000 tog vi också en tur till. Det trodde vi skulle vara väldigt bra. Men det var flackt och litet. All skidåkning skedde i samma vädersträck.

Jag tog mig en tupplur på soffan

Adam hade feber och frös om fötterna. Han låg också och sov på en soffa. Mamma och Joakim åkte skidor i solen.

På Vestlandet 11-13 juli

Jag hade skrivit ett långt inlägg om den här turen och lagt in bilder, men sen försvann allt när jag nästan var klar.

Jag prövar en gång till nu i alla fall.

Vi körde till Oppdal, och så ut till fjorden i Sunndalen. Därifrån går det en grusväg över fjället till Eikesdalen.

Det var riktigt häftiga fjäll i början av vägen. De stupade rakt ned. Här hoppar dem basejump.

Vägen går längs många sjöar och vattenfall. Nede i början var det väldigt fint flora med lövträd och fullt av fåglar.

Vi kom upp till ett brett vattenfall som vi på avstånd trodde var snö som låg i en sänka i berget.

Det dånade och kom kalla vattendroppar från fallet.

I Norge har de satsat mycket på vattenkraft och mycket av de rinnande floderna och vattenfallen är uppdämda. Så också längs vägen där vi körde. Så vattenfallet har varit mycket större innan. Det såg man framförallt längre upp där vattnet hade grävt ur djupa och breda canyons.



Vi kom upp på den högsta punkten på 900 meter över havet. Där körde vi förbi två cyklister som såg ut att sträva för att ta sig framåt. Men då hade de ju också cyklat upp 900 höjdmeter från fjorden.



Aurstupet är på cirka 300 höjdmeter.



Det var härligt att titta ned och jag blev sugen på att pröva basejump. Det finns dem som hoppar härifrån.


Joakim var lite räddare.


Det är en rik norman eller svensk (jag kommer inte ihåg vilket) som har lust att bygga en skidanläggning här. Det var fortfarande mycket snö kvar när vi var där i mitten av juli.

Vi förstår inte riktigt var anläggningen skulle var ned till dalen för det är väldigt brant. Det ser ut som att det är för brant för att åka skidor med tanke på lavinfaran.

Eikesdalen har jättefin växtlighet. Det är väldigt lummigt.

I dalen ligger norra Europas högsta vattenfall, Mardalsfossen. Det totala fallet är på 700 höjdmeter. Det översta fallet är 360 meter.


Det tog ungefär en halvtimme att gå från parkeringen in till vattenfallet. Turen gick längs en mysig stig med stora stenar mitt i.


Det dånade verkligen om vattenfallet och "regnade" långt innan vi kom fram till den.



Vi åt middag på "värdshuset" i Eikesdalen och körde vidare längre ut mot havet. Vi sov på cirka 500 meter över havet, i bilen.

Nästa morgon körde vi ut till Åndalsnes, en liten stad längs fjorden. Härifrån körs mycket fisk in i Norge från havet. Vi köpte frukost på en mataffär. På parkeringen stod bilar från Tyskland, Nederländerna, Norge och så Saaben från Sverige.

Ålesund var målet för dagen, och det var en fin biltur ut dit. Ålesund ligger längst ut mot havet och ligger på några kobbar.



Vi köpte en grillad kyckling och chips att äta till middag. Så bestämde vi oss för att vi skulle åka upp till en utkiksplats som vi sett skyltar mot precis innan vi kom in till Ålesund. Vi körde, och körde, men såg ingen skylt till utkiksplatsen. Så vände vi, och upptäckte att vi åkt dubbelt så långt som vi hade behövt göra.



Det stod två bussar med turister på parkeringen vi utkiksplatsen. Det var en motorcykel som kom från Nederländerna. Det är långt att köra på motorcykel.

Det smakade bra med kyckling och vi fick fin utsikt under måltiden.

1904 brann staden ned. Därför är alla husen byggda i jugendstil med tinnar och torn. Väldigt fint!


Från utkiksplatsen såg vi ett utmärkande stort gult hus. Det visade sig att det var en skola som var 100 år gammal.

Det var svårt att få med hela byggnad på en bild för det var ett stup på ena sidan och en bergvägg på andra.

Vi höll på att få en katt igen. Det var en ullig sak som sprang fram till oss och ville bli klappad.

Eftersom vi åt middag i bilen hade vi lust att äta dessert på en restaurang. Vi gick till ett mysigt hotell där det var fullt i restaurangen men vi fick sitta lobbyn.

Kocken kom ut med fint upplagda desserter som smakade bra.

Creme brulée

Sjokoladefondant som de säger i Norge

Vi bestämmde oss för att vi ville hälsa på på Grotli och se hur det såg ut på Stryn Sommerski så vi körde mot Geiranger. Vi ställde bilen vid en fors och hade fin utsikt från "sovrummet".

Geiranger var sig likt med mycket turister och båtar i fjorden.

Det var mer snö på Stryn Sommerski i år än vad det var vid den här tidpunkten förra året. Berit, på Grotli, sa att det har varit ganska dåligt väder (kallt och regn) under sommaren, så det är väl därför det var så mycket snö kvar. Det kom dessutom mycket snö i vintras, som det gjorde vintern innan dess också.

Dem hade gärna velat att vi jobbat på Grotli i sommar, så det var ju kul att höra.

Även om vi kom i mitten på juli, under högsäsong, var det få gäster. Det var runt 20, så det var meny och inte buffé. Vi hade sett fram mot Grotlis utomordentliga buffé, men det var gott ändå.

Helgtur

Jag hittade det jag skrivit igen. Nu finns det två versioner av den här resan. Men den här är bäst. Den skrev jag bara några dagar efter att vi kom hem igen.

I helgen som var tog vi en Vestlandstur.

Vi körde förbi Oppdal och in Sunndalen till fjorden.

Från denna fjord går det en väg övet fjället till nästa fjord. Vi tog den vägen, Aursjövegen. De har gjort en massa uppdämningar av sjöarna här för att få ut kraft. Det har legat sätrar här uppe som lades under vatten när dem dämde upp sjöarna.

Det var väldigt branta fjäll runt omkring och det är folk som hoppar basejump här.

Vi kom ut till Aurstupet, och där var det brant. Det kändes i magen när man kikade ned. Det var 400 meter ned till backen.


Basejumparna kallar stupet för latmansstupet för att det går väg så nära. Det hade varit härligt att kasta sig utför som basejumparna gör.



Vi kom ned i Eikesdalen. Därifrån och upp på fjället är det en rik svensk man som har velat göra en skidanläggning. Men vi förstår inte var backarna skulle gå för det är så brant.

Det var mycket vegatation nede i Eikesdalen och mest lövträd. Det var riktigt fint.

I Eikesdalen ligger norra Europas längsta vattenfall, Mardalsfossen. Det totala fallet är på 650 meter.

Det stänkte rejält när vi var nära forsen.



Vi sov i bilen i ungefär 12 timmar. Det var skönt.

Nästa dag åkte vi till Ålesund. En stad som ligger ute vid havet.

Det var väldigt fina hus i Ålesund. Nästa alla var i jugendstil för att det brann i början på 1900-talet så de äldre husen brann ned.

Vi tog oss en promenad i staden och höll nästan på att få oss en katt igen. Det var en svart lurvig sak som kom springande mot oss.

Vi köpte en färdiggrillad kyckling och chips och åkte upp på en utkiksplats och åt middagen. Det stod flera bussar uppe på utkiksplatsen och det kryllade av folk. Det var mycket turister generellt i Ålesund.


Efter vår kulinariska middag hade vi lust på att äta dessert på en restaurang.

Vi fann ett hotell som såg trevligt ut. Dem hade fullt i matsalen med vi fick sitta i lobbyn. En av kockarna kom ut med dem vackra desserterna.

Chokladfondant


Creme brulée

Efter en härlig dessert bestämde vi oss för att vi ville till Grotli och hälsa på nästa dag.

Det betydde att vi fick sett både Geiranger, Hjelle och Stryn Sommerski i år igen. Det var mycket snö kvar på skidanläggningen. Mer än vid samma tid förra året. Men det har kommit mycket snö i vinter och så har inte sommaren varit så varm.

Vi träffade både Berit och Are på Grotli. De sade att det har varit lite upp och ned med folk nu i sommar. Men de hade gärna velat att vi jobbade där nu i sommar.

Vi hade sett fram emot buffén på Grotli, men det var meny. Det var för lite folk för att ha buffé, och då är det mitten av juli. Det som brukar vara högsäsong.

Det var god mat. Purjolökssoppa till förrät som fick god smak av rostad lök. Till huvudrätt tog jag lax och Joakim kyckling. Desserten bestod av friterad äppelring och hemmagjord (hotellgjord) glass med tranbärssylt.

Efter ett trevligt besök på gamla kända områden åkte vi nöjda hem.

Cykeltur onvanför Kvikne

Igår tog vi en cykeltur på fjället ovanför Kvikne.
Vi körde längs en brant och dålig väg upp för fjället. Jag trodde nästan inte att vi skulle klara av att komma upp. Vid en brant backe var det som en tvättbräda och vi klarade faktiskt av att skumpa upp där.

Det var en svår stig att cykla på. Det är mest får som går där och stigen är på vissa ställen över en decimeter djup och under en decimeter bred. Då gick jag, men Joakim cyklade så mycket det bara gick.

Vi hade med oss vindruvor och plommon och stannade tidigt för att äta. Där var det fin utsikt.


När vi hade kommit en bit stupade fjället rakt ned och man såg nästan hela Kvikne under sig. Det var häftigt. Vi såg en stor fågel också.



Här var det snö. Det var väl en liten stund sen vi såg det på nära håll.



Det står några får i bakgrunden. De blev nyfikna när de såg oss, men ganska snart sprang de iväg. De var verkligen graciösa och sprang uppför branta partier fort.


Mot slutet blev jag väldigt trött och då kunde inte heller Joakim cykla längre för det var ingen stig.

Till slut såg vi en grusväg där vi skulle cykla ned. Härligt!

Men det var riktigt slitsamt att ta sig till vägen. Det var brant och mycket buskar för att komma fram till den. Till slut var vi framme vid vägen och kunde cykla ned. Det var väldigt brant och vi bromsade hela tiden.

Här gick vi ned, men det syns inte hur brant det var.

Efter att vi kommit ned till dalen var det en kort cykeltur till Joakims farbror Jon.


Hos Jon bjöds vi på både middag och dessert och fick skjuts tillbaka till bilen för att hämta den.

När vi nästan kommit fram till bilen frågade jag Joakim om han hade bilnyckeln. Men det hade han inte. Inte jag heller.

Då fick vi vända. En timme efter att vi vänt var vi uppe vid bilen igen.

Nytt hem

Nu har vi flyttat in i ett hundra år gammalt hus i Tynset. Många av våra möbler är också så gamla.

Framförallt sängen märker man att den är gammal. Madrasserna går upp i mitten. Jag hade ont i ryggen flera dagar efter att vi hade sovit i sängen. Nu sover vi på vanliga madrasser på golvet. Men vi ska få en säng av en av läkarna vi hyr av. Hoppas den inte är lika dålig.

Det har 6 stycken stora rum, ett badrum och ett kök. Vi hyr två rum på nedervåningen med egen utgång mot trädgård på baksidan.

Här kommer några bilder från vardagsrummet
Vi har tänt en brasa i ugnen, men det syns inte på bilden.

Loffe låg inne på vår säng och sov hela dagen när vi hade kommit hit. På kvällen gick han ut. Då kom han inte tillbaka förrän två dygn senare. Då var har jättehungrig och törstig och väldigt blöt för det hade regnat mycket.

Sist vi såg Loffe nu är i förrgår kväll. Jag hoppas att han hittar tillbaka.