Jag var glad för att vi fått någonstans att bo. Vi hade ju bott från bilen i en vecka vid det laget.
Nästa dag åkte vi till Rhinerhorn igen. Där mötte vi två av dem skandinaviska killarna.
Vi åkte från toppen av gondolen till en släplift.
Det är lite lurig terräng i Jakobshorn. Det är små partier med stupbrant, och så blir det platt.
Jag kom med stor fart in i en sån brant skråning och så blev det helt platt utan att jag såg det. Då komprimerades jag och fick antagligen ett felskär för helt plötsligt var jag med ansiktet upp mot backen. Det gjorde jätteont i vänster knä och jag skrek rakt ut, men ingen hörde mig.
Grabbarna var framför mig och jag satt och väntade i kanske tio minuter innan Joakim kom gåendes upp.
"Men Johanna" sa han, när han såg att jag satt med benet vridet lite konstigt. Det hade gjort så ont att jag inte klarat att vända det rätt. Han ropade på Gustav som varit pistör i Kungsberget och dem kom upp till mig.
Gustav tog av skidorna och rätade ut benet. Då gjorde det inte ont längre och jag sa att det var nog inte så farligt, att jag mest blev rädd. Men så började det göra ont igen, och Gustav skickade efter en pistör.
Jag blev svimfärdig och var tvungen att lägga mig ned. Det blev väldigt kallt, och jag fick sätta mig upp igen. Så gjorde jag om vartannat.
Pistören kom med pulka. Han frågade om jag hade ont nån annanstans, men det hade jag inte. Han kallade på ambulans.
Han lade ett stöd runt vänster ben och började pumpa upp det. Joakim berättade senare att pumpen gick sönder, men det hängde inte jag med på. Jag var både svimfärdig och väldigt kall, så jag var nog lite borta.
När stödet var uppblåst och klart lyfte dem över mig i pulkan och jag åkte i pulkan bakom pistören. Vi basstationen väntade ambulansen.
Ambulanspersonalen sköt pulkan med mig i in i ambulansen.
Jag kördes till sjukhuset och in på akuten. Där fick jag hjälp direkt.
På akuten var det två sjuksköterskor och pistören, som följt med i ambulansen, som hjälpte mig att få av byxor och långkalsonger. Jag fick varma lakan runt mig men jag frös fortfarande så mycket att jag skakade.
Två läkare var inne och kände på knät några gånger. Sedan kom dem in och sa att det troligen var korsbandet som var av. Jag skulle få tid för magnetröntgen.
"Men det tar troligen några timmar eller så skulle jag få vänta till nästa dag", sa läkaren med sorgsen röst.
Men det var ju ingenting tänkte jag. Hemma måste man ju vänta jättelänge.
Jag fick tid för magnetröntgen nästa morgon och så fick jag en skena för knät. Jag ställde mig upp och skulle försöka gå för att se om knätt var stabilt eller om jag behövde kryckor. Det gjorde svinont när jag försökte böja knät, så det skulle jag bara låta bli.
Knät kändes stabilt så jag kunde åka hem som jag var.
Joakim skulle åka hem och hämta bilen så jag satte mig i kafterian på sjukhuset. Där träffade vi hon vi hade hyrt lägenheten av. Hon åt lunch på sjukhuset. Det var billigt och bra, tyckte hon.
Uhyraren sa att vi kunde åka hem med henne. Det var snällt.
Vi hade skrivit hyreskontrakt dagen innan. Det gick inte att förkorta hyrperioden ens om man var skadad eller sjuk. Det var företaget som hon jobbade för som hade bestämt det. Hon sa att hon inte skickat in vårt kontrakt än, och att hon kunde riva det och skriva ett nytt med bara en månads hyrtid. Det ville vi gärna. Vilken tur att vi mötte henne på sjukhuset!
Vi fick skjuts till lägenheten i hennes lilla BMW cabriolet.
Nästa morgon åkte vi till sjukhuset för magnetröntgen. Det var en man från asien, troligtvis Indien, som skötte apparaten. Jag fick en knapp som jag skulle trycka på för "emergency" och det lätt jättekul när han sa det. Över öronen hade jag hörlurar med radio där dem pratade tyska så jag förstod inte så mycket av vad de sade.
Jag fick gå till en läkare när magnetröntgen var färdig. Vi kollade på bilderna tillsammans och han såg att korsbandet var av, men att resten av knäet såg bra ut. Han ville känna lite på knät. Jag hann få av mig byxorna, men sen behövde han gå för att operera och jag fick vänta en liten stund på en annan läkare.
Det kom in en man och sa någonting konstigt till mig som inte lät som tyska.
"English, please", sa jag.
Han hade pratat på finska. Det var någon som hade sagt till honom att jag var finsk. Hans mamma var från Finland.
Sen pratade vi på engelska.
Han berättade att jag antingen kunde operera eller bygga upp musklerna runt knäet och klara mig utan korsband. Men för aktiva personer rekommenderade dem att operera. Utan operation skulle jag kunna åka skidor om tre månader igen, tror jag det var. Efter en operation måste jag vänta i minst 9 månader innan jag får åka skidor igen.
Jag sa att jag ville att knäet skulle bli så bra så möjligt. Då valde vi att operera. Jag kunde få opereras på fredagen sa han. Det var en onsdag.
Nu gällde det att försäkringen täckte en operation i Schweiz!
Mamma och jag pratade mycket med SOS Alarm i Köpenhamn (tror det var så dem hette i alla fall).
Senare på eftermiddagen, när jag var på sjukhuset för förberedelse inför operationen, ringde SOS och sa att försäkringen inte skulle betala för operationen i Schweiz.
Jag fick träffa läkaren i alla fall, och han sa att jag skulle överklaga beslutet och att han behövde inte ha besked om operationen blev av eller inte förrän på torsdag eftermiddag.
Nästa dag ringde mamma till Försäkringskassan. De skulle betala för operationen.
Jag åkte tillbaka till sjukhuset och fick träffa en allmänläkare som kollade att jag var frisk nog att genomgå en operation. Jag hade en liten förkylning, men det skulle nog gå bra.
Sen fick jag träffa en kirurg som berättade hur operationen skulle gå till. Halvfinnen som skulle operera mig var nede i operationssalen just då, så han kunde inte komma.
Till sist fick jag träffa en läkare som höll på med anesti. Jag sa att jag ville vara nedsövd under operationen. Han sa att jag skulle få något sorts nedsömningsmedel så att jag gick lite in och ut ur sömnen. Jag skulle inte äta eller dricka någonting efter kvällen innan operationen, som alltså var på morgonen dagen efter.
Jag var lite nervös när jag kom till sjukhuset. Det var två roliga sjuksköterskor som tog hand om mig. Jag fick en skön säng bredvid en gammal tant. Så fick jag ha på mig genomskinliga trosor, nattlinne med helt öppen rygg och stödstrumpor.
Jag var tidigt ute och hade somnat på sängen bredvid Joakim när sjuksköterskorna gav mig en tablett och körde mig till operationssalen.
Jag bedövades av en sjukskötare och en läkare som pratade svenska. Han hade jobbat i Östersund och kände bland andra Marja Persson.
Första satte dem in dropp och bedövningsmedel i armen. Sjukskötaren stack mig flera gånger. Han sa att jag hade så tunna vener att det var svårt att träffa rätt. Till slut blev det rätt och jag blev svimfärdig. Det var ingen fara. Det var bara bedövningsmedlet som gjorde det. Jag känner att jag börjar bli lite svimfärdig nu när jag skriver om det. Det är otroligt att jag var på sjukhuset så mycket och inte svimmade en ända gång. På jobbet har jag varit nära att svimma tre gånger, så då har jag fått lägga mig på golvet.
Jag skulle få bedövning in i ryggmärgen. Där stack läkaren en massa gånger. Dem hade hittat rätt när det inte gjorde ont.
Den sista bedövningen sattes i låret. Den skulle sitta i en nerv. Läkaren stack och stack, men det ryckte till i armen på mig, och skulle rycka i benet. Han sa att jag hade väl dolda nerver. Till slut ryckte det i benet.
Sen vet jag inte vad som hände. Om jag fick syrgas eller en tablett. Jag var i alla fall borta.
Jag vaknade och var jättevarm. Det stod en massa människor omkring mig.
"Hello, I'm hot" ropade jag. Sjukskötaren som stuckit mig hjälpte mig att få av lakanen lite och att ta av munskyddet. Det var 15 min kvar av operationen sade han.
Dem 15 minuterna gick fort, och jag kan nog ha somnat igen.
Jag fick en stor, tjock skena runt det vänstra benet och kördes in på intensivvården.
Jag höll på att bli inkörd i ett bås som låg i början av rummet. Då var det någon som sa nej (det var inte jag) och jag blev körd till ett bås vid fönstret. Det var bra för då kunde jag se ut. Fast jag såg inte så bra för jag hade glasögonen kvar på sjukhusrummet.
Jag frågade läkaren som pratade svenska när jag kunde äta. Jag var hungrig, och nu frös jag.
På intensivvården var jag kopplad till en dator. Den pep kanske en gång var 10 minut. Datorn var kopplad till bedövningsmedel som pumpades in i mitt lår. Jag vaknade varje gång datorn pep, och höll på att bli galen.
Efter en timme kördes jag till sjukhusrummet. Nu slapp jag datorn, men pumpen pep istället. Fast inte lika högt som tur var.
Jag låg och dåsade. Så kom Joakim. Jag var jättehungrig och törstig så jag ringde på en sjuksköterska och undrade om jag fick äta och dricka. Snart hade jag vatten att dricka och maten höll på att värmas åt mig.
Jag hade en väldigt stor aptit när jag låg på sjukhuset. Jag var jättehungrig på morgonen innan frukost. Till frukost fick jag youghurt och vitt bröd som jag betällt själv första dagen. Vid 13-tiden serverades det trerättersmiddag. Soppa till förrätt, stor portion med huvudrätt och god dessert. Jag åt alltid upp hela middagen!
Jag blev väl omhändertagen på sjukhuset.
Han som pratade svenska kom upp efter operationen och sa att han skulle vara ledig under helgen men om det var någon som skulle översättas så kunde vi bara ringa till honom.
Finnen som opererat mig kom också in efter operationen och sa att jag skadat menisken, men att han ordnat det under operationen.
Jag fick inte gå förrän ett dygn efter operationen. På lördagen kom en sjukgymnast. Hon visade hur jag skulle gå med kryckorna. Jag höll på att svimma (igen) när jag hade rest mig upp efter att ha legat så länge. Jag fick även ligga med en maskin som böjde knäet åt mig. Det var jätteskönt. Jag klarade 20 grader den första dagen, sen stramade det och gjorde ont.
På måndagen klarade jag 70 grader i maskinen. Då var ett stort gäng med läkare och sjukgymnaster in till mig på förmiddagen. Huvudläkaren frågade när jag ville åka hem.
"Så fort som möjligt", sade jag.
Jag fick åka hem efter lunchen.
Hemma låg jag mest på sängen. Det var svårt att röra sig med kryckor. Jag fick inte lyfta benet rakt upp heller. Det var dessutom lite läskigt att vara ute och gå för det var halt, och gjorde väldigt ont när jag gled.
Ute på krycktur
Jag skulle sträcka och böja på benet en gång i timmen och blev fort bättre på det. Träningsprogrammet lades ut mer och mer när jag var hos sjukgymnasten på sjuhuset två gånger i veckan.
Den här löjligt lilla bilen stod utanför kyrkan
Mamma och Adam kom samma dag som jag var på akuten och tog ur "stygnen" som såg ut som häftklamrar.

Adam, mamma, Joakim och jag åkte till Arosa en dag.
Det var skitäckligt att åka dit. Det hade snöat på natten, så det var halt. Vägen upp var smal och så stupade det ned på sidan av vägen. Jag satt på yttersidan och fick nog med spänning av att bara åka bil. Jag behövde inte åka skidor för att få spänning.
Vi lyckades ta oss upp utan att trilla ned för stupet och det var väldigt fint, både vädret och naturen.

Häftigt skidområde
Medan de andra åkte skidor satt jag på tågstationen och läste broschyrer som fanns där för äventyrsresor till exotiska länder.

Vi åt lunch på en indisk bar nede i byn. Det var så fint på fjället att dem andra tyckte jag skulle följa med upp och se.

Mamma hittade en palm att söka skugga under
Jag satte mig på en restaurang med bänk där jag kunde lägga upp det opererade benet. Resten av gänget fortsatte åka.
Adam skär upp pudret
Mamma jobbar sig nedåt
Adam väljer en annan linje
Brorsan ser nöjd ut efter åket
La familia äter matsäck. Diavolezza ligger nära gränsen till Italien
Vals 3000 tog vi också en tur till. Det trodde vi skulle vara väldigt bra. Men det var flackt och litet. All skidåkning skedde i samma vädersträck.
Jag tog mig en tupplur på soffan
Adam hade feber och frös om fötterna. Han låg också och sov på en soffa. Mamma och Joakim åkte skidor i solen.