Cykling på hög höjd

Jaha, här sitter jag på ett motellrum i södra Utah och äter persikopaj från restaurangen bredvid.

Jag börjar där jag slutade skriva sist:

I förrgår började jag köra till Crested Butte, för jag kände mig inte så dålig när jag vaknade. En bit öster om San Diego sprack molntäcket upp och det blev genast några grader varmare än 20. Ju längra in i landet jag kom, ju varmare blev det.

Jag stannade och åt lunch och tankade på ett ställe som jag inte kommer ihåg vad det hette.

Där man skrev in sig för att studera på högre nivåer hade dem det här mottot

På lunchstället var det 32 grader varmt.

Jag var ju tvungen att fota

Och det tyckte jag var supervarmt. Men jag skulle bara ha vetat vad som väntade mig. Det blev snart 39 grader och det var det i många timmar. På en plats strax väster om Las Vegas var det till och med 40 grader varmt.

Det hann precis gå från 40 grader till 39 grader innan jag fick ta en bild

Jag tyckte att air conditionen fungerade väldigt bra förra gången jag var i San Diego. Men den klarar inte att hålla en behaglig tempratur när det nästan är 40 grader varmt ute. Så jag körde med öppna fönster ibland. Men det blir väldigt mycket ljud då och så blir det ju aldrig riktigt fin temperatur när det är så varmt ute.

Det var någon som körde runt med en snöskoter på släpet även om det var nästan 40 grader varmt ute

Jag hade ju tänkt att sova på det vandrarhemmet jag hade kollat upp i Hurricane. Men det gick inte att komma fram på det telefonnummret jag ringde och dem fanns inte med i nummerupplysningen. Så det är säkert nedlagt. Så när jag såg avfarten till Hurricane så fortsatte jag bara att köra.

När jag kom till Cedar City var jag så trött att jag kände att jag bara måste stanna.

Där var det 24 grader kl.19.00. Så det gick ju faktiskt att leva med.

Det första jag gjorde i Cedar City var att åka till turistinformationen och hämta alla broschyrer jag kunde hitta. Sen drog jag och åt mexikansk mat och läste broschyrerna. Då läste jag om ett ställe som heter Brian Head som är en skidort på vintern och som har cykling på sommaren. Så då tänkte jag att dit måste jag dra imorgon.

Det visade sig att det var "flygfäfestival" i Cedar City. Och det här var runt 8 på morgonen

Brian Head var som en typisk amerikansk skidort. Stora flaschiga hus. Men det var fina gula aspar

Jag gick in på första bästa cykelbutik och frågade var man kunde cykla. Det fanns lifburen downhillcykling, och så fanns det en "shuttle" man kunde ta till olika stigar. Som tur var fanns det några stigar man kunde knyta ihop för att slippa ta "shuttlen". Han som jobbade i affären tyckte jag skulle göra en runda som hette "Navajo Lake". Men jag läste om den och det är för nybörjare och familjer. Jag är inte så bra på att cykla, men jag är inte nybörjare längre. Och ser jag ut som en nybörjare?

Jag bestämde mig för att cykla en runda som heter Lowder Ponds. För att komma till början av den stigen körde man upp för en riktigt gropig grusväg som inte var så trevlig i min bil. Vägen gick till Utahs högsta topp, på över 3 440 meter över havet.

Man ser grusvägen jag kom på

Jag trillade ned en kort bit längs grusvägen till en parkeringsplats där stigen började.

Sen var det dags att sätta ihop cykeln. Jag stötte på problem direkt eftersom det var många strips som håll frigolit till cykeln som skydd. Och jag hade ju ingen sax att få upp dem med. Så jag frågade en man som körde en "shuttle" upp om han hade något verktyg. Jag fick låna hans fickkniv för att få upp det, men det gick inte. Han såg min tång som låg på marken och började ta upp stripsen med avbitaren som fanns liksom innanför tången. Snacka om att verka vara en dum tjej! Men jag visste ju inte om att den där avbitaren fanns på tången.

Därifrån gick det strålande att få ihop cykeln. Och den har inte fallit isär än.

Det var helt underbart att komma ut och cykla igen. Jag cyklade på och följde kartan, stigbeskrivningen och skyltar längs stigen. Enligt beskrivningen skulle jag börja med att cykla uppför. Men det gick nedför hela tiden för mig. Så jag antog att jag hade cyklat fel och vände om. Efter en kort stund mötte jag en grupp med några gamla män.

Jag frågade dem om jag var på rätt väg, och det var jag. Dem skulle ta samma runda som mig, så jag kunde bara följa med dem. Och det var trevligt! Dem var från San Diego och vi pratade lite om det stället, och Sverige och Norge förstås, som en del av dem hade varit i. Dem skojade en massa och var allmänt trevliga. Dem cyklade lite saktare än vad jag hade gjort både uppför och nedför.

Stigen var riktigt kul och det var svårare än det mesta jag cyklade i San Diego, vilket jag blev glad för.

Efter en stund kom vi till ett ställe där gubbarna skulle fortsätta nedåt, medan jag var tvungen att cykla andra vägen för att komma tillbaka till bilen. Dem sa att jag skulle komma till Oktoberfesten som hölls i byn, så skulle dem bjuda mig på öl.

Så här vacker utsikt var det längs stigen jag cyklade upp för

Jag hann inte cykla långt innan en annan amerikan kom i kapp mig och vi började prata. Han var från Bend i Oregon och tyckte absolut att jag borde komma dit och cykla. Då skulle jag få bra rabatt i cykelaffären där han jobbar. Så det kan hända att jag åker dit då!

Efter att ha cyklat en runda på cirka 2 mil som gick en del upp och ned på 3 000 meters höjd var jag ganska trött. Så då bestämde jag mig för att gå en liten promenad.

Stigen gick till en damm med klart vatten

Fin utsikt från promenaden

Efter promenaden åkte jag till Oktoberfesten. Tyvärr var gubbarna inte där längre, så jag åkte och åt middag på ett annat ställe istället.

Den här bilen stod parkerad vid Oktoberfesten. Jag hade kört förbi den dagen innan och uppmärksammat webadressen och bilden. Klicka för att se en större utgåva

Nästa dag tog jag "shuttlen" för att cykla samma runda som männen från San Diego hade tagit dagen innan. När vi blev avsläppta var det en engelsk kille som kom och pratade med mig. Jag fick åka med honom och hans amerikanska vän.

Dem tog foton av mig

Jag cyklade inte ut för stenen. Tur va?

När vi skulle ställa oss för att bli fotograferade blåste cyklarna nästan iväg


Amerikanen "in action"




Det var grusväg en bit, också

Vi cyklade ned till sjön medan vi väntade på skjutsen

Det var en kul stig, men det tog bara två timmar för oss att cykla den, med en massa stop för att fota (fast inte med min kamera), och det gick mest nedför så vi ville cykla mer när vi var vid slutet och blev upphämtade av "shuttlen".

Det här gosiga djuret åkte alltid med i "shuttlen". Han var gigantisk och tyckte om att bli klappad.

Vi ställde mig bil långt nede i dalen och tog engelsmannens hyrbil till toppen av berget för att cykla Dark Hollow.

Turen var riktigt trixig i början med en massa stenar på alla håll och kanter. Men jag klarade det bra. Fast det gick mindre bra för bakdäcket där jag fick punktering. Jag började att byta slang, och sen kom grabbarna och hjälpte mig. Medans vi mekade kom cirka 30 downhillcyklister åkandes förbi oss. Och dem körde väldigt fort. Många av dem frågade om vi behövde hjälp.




När jag hade fått tillbaka luften i däcket var det bara att fortsätta och det gick nedför i princip hela tiden. Det var teknisk stig en mil och sen rullade vi ned för en grusväg med en massa stenar i cirka en mil. Det var cirka 1500 höjdmeter med cykelglädje.

Två glada cyklister

Amerikanen, Rick, väntade nede i dalen medan jag körde engelsmannen, Gordon, till hans bil på toppen. Rick gav mig mitt telefonnummer och sa att jag gärna får bo i hans och hans frus gästrum. Dem bor i St George, strax söder om Brian Head. Det är ett erbjudande jag inte tackar nej till så det ska jag göra när det blir lite svalare. Nu är det runt 40 grader varmt där.

Under bilturen till toppen fick jag en massa tips om var jag bör åka och cykla. Gordon har varit i USA och cyklat mer en tio gånger, så han hade en massa bra information åt mig. Jag är inbjuden att komma och cykla i England i juni och att följa med på någon av hans turer till USA som han brukar göra på våren varje år.

Gordon tog en massa bilder, och ska maila mig dem där jag är med. Så det blir fler bilder i den här posten.

Efter att ha sagt hejdå körde jag till Panguitch för att cykla Thunder Mountain imorgon, som Gordon tipsade mig om.

Så nu sitter jag alltså här med två dubbelsängar och äter persikopaj efter att ha cyklat med en massa trevliga folk. Jag undrar om jag kan ha det bättre?

Johanna på nya äventyr

Flygresan gick väldigt smidigt den här gången. Det var inga förseningar. Enda problemet var att cykeln inte kom när jag var i New York. Jag var där specialbaggaget kommer ut tills det var två timmar sen planet hade landat. Då sa personalen att jag skulle gå till min nästa flight.

Cykeln kom inte i San Diego heller. Den hade tydligen tagit en tur över San Fransisco. Men den kom i en supersunkig, liten pick-up imorse. Tejpen hade gått upp på ovansidan av kartongen. Jag började bära paketet. Men då trillade allting ut. Det var ingen tejp på undersidan heller. Så man kan ju fråga sig vad flygplatspersonalen hållt på med. Det var United Airlines egen tejp som satt på min kartong, så dem måste ha öppnat och kollat i kartongen.

Idag har jag varit väldigt trött även om jag sov under hela flygningen från New York till San Diego och hela natten som var. Så jag har suttit lite framför datorn för att planera var jag ska härnäst och så har jag gått en promenad på tre timmar längs stranden. På den tiden lyckades jag bränna pannan så den lyser rött nu. Men resten av kroppen klarade sig. Det är nog för att jag brukar ha cykelhjälm på mig när jag är ute.

Om jag känner mig piggare imorgon ska jag börja köra till Crested Butte i Colorado. Det ska tydligen var bra cykling där. Det är 150 mil dit, så jag måste sova någonstans på vägen. Det finns ett ställe som heter Hurricane som ligger mitt på vägen där det finns ett billigt vandrarhem som ser fräscht ut. Jag tänkte stanna där. Hoppas jag klarar värmen bara. Det är över 30 grader där nu.

Jag har inte tagit några bilder än för jag har ju bara varit på gamla kända platser, och nu bor jag på vandrarhemmet där jag var förra gången.

Skeikampen

I måndags åkte jag, Joakim och Split till Skeikampen. Det är ett populärt ställe här i Norge att cykla i fjällterräng på.

Vi hade bokat en lägenhet på Austlid Fjellstue. När vi körde in bilen på parkeringen ropade Lenka, som jag jobbade på Grotli med för fyra år sedan: " Hej Johanna!" ut genom ett av fönstrena. Hon är daglig ledare där nu. Tänk om jag hade stannat i hotellbranschen. Då kanske jag också hade varit vd nu.

Lenka visade oss lägenheten och där hade hon till och med ordnat filt och vattenskål åt Split.

Vi lagade lunch, cyklade en runda runt sjön med Split och stack ut på en hundfri cykeltur på fjället.

Det var fint väder, och ganska torra stigar, så vi hade kul.


Jag hade såklart slut på batteri, så det blev inte många bilder från den första dagen.

Nästa dag regnade det och molnen låg över fjället. Så vi bestämde oss för att åka till Helvetet.

Helvetet som vi besökte är jättegrytor som blev formade under slutet på den senaste istiden. Det var brant och halt att ta sig ned till grytorna. Stigen gick på lutande klippor som var blöta av regnet. Det fanns en getmamma med två killingar som var väldigt intresserade av Split, så dem kom nära oss.


Split viftade på svansen och skällde när dem kom för nära. Men då blev de rädda och sprang några meter bak för att ställa sig och se på oss igen.


Man kunde gå igenom grytorna längs en stig som dem hade byggt trappor och broar där det behövdes.

När Joakim klättrade upp skulle såklart Split följa efter

Vattnet rann under bron så Split vågade inte gå först

Det hade slutat regna när vi hade gått genom grytorna, men molnen hängde fortfarande lågt. Så vi bestämde oss för att åka in till Lillehammer och äta lunch. Vi satt ute i gassande sol, för det var finväder i Lillehammer, på ett ställe som Joakim brukade äta på när han bodde i or

Fint hus på parkeringen

När vi ändå var i Lillehammer passade vi på att gå på fordonsmuseum.

Lägg merke till den snygga beundraren till höger på bilden

Den här bilen kallas "Egoisten" för den har bara plats till chauffören

Efter museet åkte såg vi på gymnasiet där Joakim gick. Det var en fin och gammal byggnad. Sen åkte vi till Follebu där han bodde.

Det blev en ganska bra bild tagen från bilen på väg ut ur Lillehammer

I Follebu cyklade vi upp för att se på huset som Joakims familj bodde i. Det var litet, och det var ännu mindre när dem bodde där.

Vi gick in till Bjönstjerne Björnsons hem som ligger precis nedanför där Joakim bodde.

Jag ville ha ett foto från bersån. Split hoppade upp på bordet direkt, men Joakim hann få ned honom innan jag fick upp kameran

Han hade en fin ladugård, den där Björnstjernan

Sen badade vi i ån som rinner genom bygden. Efter det kalla doppet upptäckte vi att det stod en stor oxe med horn och såg på oss. Jag blev rädd, men Joakim har mött oxar förr. Så vi klättrade över staketet och jag kände mig lättad.

När vi kom tillbaka till Skeikampen var det ingen vits i att cykla för det var nästan mörkt. Men vi hade haft en bra dag ändå.

Nästa dag var det nästan ännu sämre väder. Så då åkte vi till Öyer som jag har rötter från. Där ligger Hafjell som ska vara det bästa stället i Norge för downhillcykling, men vi såg bara två cyklister. Upp genom skidanläggningen går en väg som vi tog. Det var inte så fint i början för det var en massa granar som blockerade utsikten. Men till slut kom vi ovanför trädgränsen och där fanns det en massa fina sätrar som låg vid en sjö. Vi trodde att vägen tog slut här, men det visade sig att vi kunde köra hela vägen till Lillehammer, så det gjorde vi.

Jag såg en skylt som det stod "Maihaugen" på och frågade vad det var. Joakim sa att det var en massa gamla hus, och att jag skulle tycka om det. Det var inte lätt att vända på den gatan vi var, och vi höll på att köra in med cyklarna på taket i ett parkeringsgarasje, så det var en lapplisa som stod och skrattade åt oss.

Till slut kom vi till Maihaugen. Där började vi med att äta en god soppa till lunch. Sen gick vi på en utställning om hur Norge blev Norge, som började vid istiden, och visade norrmännens kultur genom åren. Den var intressant för mig som inte vet så mycket om norsk historia.

Sen gick vi ut för att se på husen. Och vilka hus det var!

Dem får ni se mer av en annan dag, för nu är jag trött.