Jag siktar högt

Dagen efter att jag skrev sist cyklade jag en tur på förmiddagen och sen åkte jag till Sulphur Hot Springs och badade. Jag kände igen mig och det måste betyda att jag, mamma och Adam var där sist vi var i Breckenridge, för nästan fem år sen.

Jag satt i dem heta källorna i nästan tre timmar, och efter det var några sår jag har på smalbenen nästan borta. Så det är verkligen bra för huden.

Jag var inte så imponerad av cyklingen i Winter Park, utan bestämde mig för att åka till Leadville för att bestiga Klippiga Bergens högsta topp, Mt Elbert.

Men innan jag drog tog jag en kort cykeltur i Winter Park. Största anledningen till att jag inte är så förtjust i det stället är att stigarna är väldigt korta, och man måste cykla en massa på grusvägar, och jag tycker det är ganska tråkigt.

Det här var det ballaste med hela Winter Park. Kolla gatunamnet

Det här var en häftig grillplats. Stora stenar som vindskydd i två vädersträck

Jag kom fram till vandrarhemmet i Leadville tidigt på eftermiddagen, och det var cirka 25 grader och sol ute. Så jag lagade lite middag av rester och gick en tur på byn. Vi var tydligen i Leadville också sist vi var i Breckenridge, för jag kände igen mig. Det här är en riktigt cool stad som hade sin storhetstid på slutet av 1800-talet när man utvann silver här. Jag var helt klart mer ignorant sist vi var här, för jag kommer inte ihåg att städen var så här häftig.

Det är många gulliga hus i viktoriansk stil, som i San Fransisco

Den här baren gick vi på toa i när vi var här med mamma

Lägg märke till den roliga lösningen för soffan. Det är sätena ur en bil

Det här kan man kalla skrotbil

Invånarna i Leadville är inte så rika nu längre. Det står massa skrot och gamla bilar på många av tomterna och husen ser ganska slitna ut. Och så finns det många områden med baracker som folk bor i - trailer trash.

Idag gick jag alltså upp på Mt Elbert, på 4 401 meter över havet. Det är det högsta jag har varit någon gång. Jag körde bilen till stigens början och gick upp 1400 höjdmeter på cirka 7 kilometer en väg, så det var brant.

Två stycken fåglar kom flygandes väldigt nära mig. Dem var inte alls rädda

På toppen satt det fyra människor och en hund och åt matsäck

På vägen ned fick jag sällskap av en engelsman som hade gått upp på 2,5 timme, medan det tog 4 timmar för mig. Han hade sprungit maraton i Tromsö på cirka 2,5 timme, så det var kanske inte så konstigt att han hade gått snabbare upp på toppen än mig. Så pratade vi lite om att resa runt i USA som han hade gjort en del, och jag faktiskt också har. Och så vips var vi nede i bilen igen på under 2 timmar från toppen.


Nu sitter jag i en jätteskön soffa på vandrarhemmet. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra dem närmsta dagarna men på söndag ska jag till Boulder och bo hos Aris flickvän. Aris är också där då, så det blir trevligt.

Johanna lyxar till det

Jag stannade en till natt i Crested Butte. Jag cyklade Teocali Ridge och Strand dagen efter. Teocali Ridge var riktigt jobbig att komma upp till, men det var fin utsikt.

En del av stigen såg ut så här. Det var riktigt varmt, och jag hade klätt mig fel med cykelbyxor som gick över knäna

Nedköringen var kul. Det var ganska tekniskt och hälften gick genom barrskog. Den sista hälften var riktigt brant och gick i aspskog och på öppen mark.

Det var inte så jobbigt att komma upp till Strand(en). Och det var en riktigt fin nedköring därifrån som var delvis brant, men inte så att jag inte klarade av det. Enligt kartan jag hade var detta dem lokalas favoritstig att cykla efter jobbet.

När jag hade cyklat ned måste jag över en bred och ganska djup bäck. Så jag tog av mig strumpor och skor och vadade över. Sen la jag mig för att låta fötterna torka. Det var så skönt att ligga i solen att jag nästan somnade. Jag ryktes upp av en som plumsade genom vattnet med skor och strumpor på.


På kvällen gick jag till det lokala museet. Där var det utställningar om gruv-, skid- och cykelsamhället Crested Butte. Det var ett hårt jobb att vara gruvarbetare, och det var många som hade dött i gruvorna av gasexplosioner.

Nästa dag åkte jag tillbaka till Gunnison och Hartman Rocks. Den här gången var det strålande sol och torrt före, så jag kunde ta med mig kameran.

Jag kom till min egen stig. Synd att det var felstavat, bara

Det är massa stigar och grusvägar som går genom området. Jag cyklade nästan bara längs stigarna. Det fanns en del riktigt kul, men lite stenar som hinder.

Det här är ingången till V-Drop. Det är en brant stig med många stenar. Det blev lite för brant för mig

Vid parkeringen är det en "hoppark". Dem små hoppen var små, men jag vågade bara rulla över dem

Efter en härlig runda i Hartman Rocks körde jag till Winter Park. På vägen dit stannade jag och åt middag på Alma's Only Bar. En fläkskotlett, ris och majs kostade 6 dollar. Billigt!

Det verkar som baren fått nya ägare, för den är ommålad och ena delen är hotell och café

Efter Alma var jag snart i Breckenridge. Det ser annorlunda ut utan snö. Jag hann bara få ett foto av en gondol som går över vägen. Den tror jag inte var där när vi var i Breckenridge sist, för nästan fem år sen.


På vägen från Breckenridge stannade jag i Silverthorne och gick på outlet. Där köpte jag ett par cykelshorts och ett par solglasögon. Det var inte mycket rabatt. Shortsen var 25% rabatt och glasögonen 10%, men det var saker jag behövde.

Jag kom fram till Winter Park efter att ha åkt över två bergspass. Det är ett väldigt fräscht vandrarhem här, och jag gick och lade mig direkt.

Imorse pratade jag med ett par vid frukostbordet. Mannen sa att han hade räknat vagnarna på ett tåg som körde förbi i natt. Det var 124 vagnar, och lokomotiv både längst fram och på mitten. Det betydde att hela tåget var cirka 3 kilometer långt. Här är det verkligen big som gäller!

Efter en lite förmiddagslur stack jag ut och cyklade. Det finns många stigar här, men en del av dem går mellan bilvägen och ett stängsel där det står "private property, No trespassing". Efter att ha cyklat på dem stigarna, som känns ganska instängda, kom jag fram till andra stigar som gick genom skogen. Speciellt en stig som går längs en bäck var väldigt kul, för där var det lite rötter och stenar i vägen.

Det här var den enda bilden jag tog idag, och visar att det är snö här om vintern. Men det kändes avlägset när det var över 20 grader varmt och sol i slutet av september

Tillbaka på vandarhemmet lagade jag lammfärsbiffar med fetaost och bakade majsmuffins. Till det åt jag kokt potatis och kakkela (rädisor), som var väldigt billiga. Det var väldigt gott, och dem andra i köket var intresserade av vad mina biffar var. Det här var en riktig lyxmiddag efter att ha ätit på mexikanska restauranger eller lagat pasta och korv dem senaste dagarna.

Förföljd av en ko och bortskrämd av en tjur

Igår kväll spelade jag spel med hon som ägde hotellet och hennes vänner och familj. Det var superkul!

Spelet gick ut på att man fick ett ord på en skärm som man skulle förklara och så skulle dem i ens lag gissa ordet. Det var en del ord jag inte visste vad dem var, men då fick man hoppa till nästa ord. Dem andra tyckte jag var duktig, och det var ju kul att höra eftersom det föregick på engelska.

Imorse körde jag upp till Crested Butte för att cykla 401. Stigen heter så. Det var 9 grader ute så jag fick ha på mig ordentligt med kläder.

Det var fina berg runt om under hela cykelturen


Det gick uppför i princip hela vägen från det att jag började cykla. Det var lite stenar i början, men stort sett var det inga hinder på stigen.

Det här är ett parti precis intill en bäck. Det hade varit kul om hela stigen såg ut så här. Det är som hemma

När jag hade cyklat nästan hela stigsnutten började jag cykla förbi en del kor. En av korna stod ganska för sig själv och "muuade". Jag pratade med den så att den inte skulle bli rädd när jag kom cyklandes. När jag hade cyklat förbi började den gå efter mig och fortsatte göra sina ljud. Den började springa, och då blev jag rädd. Det gick hela tiden uppför, och jag kände inte att jag orkade cykla fortare. Tillslut vek kon av från stigen, och sprang som bara den nedför berget. Den hade nog hört sina kokompisar muua lite längre ned.

Jag fortsatte cykla uppför. Jag pratade med alla korna innan jag cyklade förbi så att dem inte skulle bli så rädda för mig. Nära toppen stod det en kalv mitt på stigen. Jag försökte prata den till att flytta sig, men det gjorde den inte. Sen gick jag närmare. Då började en av korna som stod längre ned att springa mot mig. Som tur var vek hon av nedåt berget, så hon sprang inte på mig. Då såg jag upp och såg tjuren. Jag stod en stund och väntade på att kalven och tjuren skulle flytta på sig. Men dem rörde sig inte ur fläcken. Men jag vågade inte gå närmare, så jag vände och cyklade tillbaka igen.

Det var kul att cykla nedför, och det gick mycket lättare än att cykla upp. Stigen var på över 3 000 meter över havet, och idag kände jag av höjden. Jag var nog inte så långt ifrån slutet på stigen förrän jag mötte tjuren och måste vända.


Efter cykelturen gick jag en tur i Crested Butte. Det är många som har minst en cykel antingen på taket eller på dragkroken. Och många har hund som sitter i framsättet eller baksätet med huvudet utanför fönstret. Så såg jag en man som motionerade sin hund genom att låta den springa bakom bilen. Amerikaner alltså!

Det är väldigt gulliga hus här, och många är till salu

När jag vaknade upp på hotellet för två dagar sen gick jag en runda i Panguitch. I slutet på 1800-talet var det en tegelstensfabrik där. Dem som arbetade där fick betalt med tegelstenar istället för pengar. Därför var det många stora tegelstenshus i byn.

Men jag tyckte trähusen var finast

Gordon hade tipsat mig om att cykla Thunder Mountain, i Red Canyon. Det var en enkel stig, men med underbar utsikt, så jag hade riktigt kul.

Stigen var stort sett som på bilden. Mot slutet blev det brantare med ganska snäva kurvor och några stenar, så då fick jag lite utmaning

Jag träffade en 70 år gammal man som tog foton av mig. Han reste runt och cyklade, precis som mig

70-åringen sa att jag måste ha ett foto av stigens skylt och med cykeln

Det var så bra i Brian Head, så jag bestämde mig för att åka tillbaka dit för att cykla dagen efter. På vägen dit stannade jag och badade i Panguitch Lake. Det var kallt, men inte så att benen domnade.

Jag tänkte ställa bilen så att jag kunde cykla den översta halvan av Dark Hollow, som är singeltrack. Sen skulle jag cykla upp längs vägen till toppen.

Det var fin himmel när jag körde förbi

Det blåste så hårt när jag vaknade på morgonen så jag trodde att bilen skulle välta av kastvindarna. Så det skulle inte bli kul att cykla upp längs vägen, som är väldigt exponerad för vinden. Därför cyklade jag Lowder Ponds istället. Den här gången gick det mycket snabbare, och jag tog varenda crux, jämfört med när jag cyklade där med gubbarna.

Efter en härlig cykeltur började jag köra till Crested Butte i Colorado.

Jag behövde stanna för cowboys som vallade sina kossor längs vägen. Vi fick köra förbi i vägrenen

Det var en stor brand som hade pågått i 6 dagar. Man fick inte stanna, och måste köra saktare

Det var flera "View Points" längs vägen. Här är över San Rafaeldalen

Det gick smidigt att köra eftersom det var en rak motorväg

På kvällen kom jag fram till Gunnison. Det ligger cirka 4 mil från Crested Butte. Jag tog in på ett vandrarhem där. Idag öste det ned, men jag cyklade en runda i Hartman Rocks. Jag tog några enkla stigar upp. Sen skulle jag cykla en bit längs en grusväg för att ta mig till nästa stig. Det var så djup lera att däcken blev helt täckta med lera, och kedjan och växlar blev också täckta.

Varje gång jag trampade knastrade det hemskt om cykeln, så jag vände och rullade ned igen. När jag kom hem tvättade jag växlarna och kedjan ordentligt, men jag tror inte att jag har fått bort all sand än.

Imorgon ska jag köra upp till Crested Butte och cykla där. Det ska inte regna imorgon, och det hoppas jag på.