lördag 18 augusti 2012

"We will see what's the problem with your brain"

På torsdagen lyckades vi få hyrcyklar till grabbarna. Vi fick parkera vid sportaffären. För att komma dit körde vi på smala stenlagda gränder. Om inte sportaffärskillen sagt att vi skulle köra där hade jag aldrig gjort det. Julians vän, Pete, hade tagit ut GPS-spår till turen. Men vi visste inte helt hur långt vi skulle klättra. Först såg det ut som att den högsta punkten var på 900 meter över havet, 700 meter ovanför där vi startat. 

Men sen såg det ut som att den högsta punkten låg på 1 400 meter över havet, och då hade vi kommit halvvägs. Då var det dags för lunch!

Lunchutsikt över Lago Maggiore

Vi kom äntligen till stigen, och den var fin. Julian fick punktering i en uppförsbacke, så han fick den extraslangen jag hade i ryggsäcken, och så höll vi tummarna för att vi inte skulle få fler punkteringar. Efter 100 meter hade jag fått punktering. Och jag hade inte med mig saker för att laga slangen. Så då bestämde vi oss för att lägga grenar i däcket till en av hyrcyklarna för att kunna cykla ned.

När vi stod och mekade upptäckte vi att Julians cykel fått punktering igen. Då ville vi bara ge upp!


Mecking

Några gubbar som gick förbi sa att det fanns en lift som går ned inte långt från där vi var, så vi bestämde att grabbarna skulle ta den ned, och så kunde jag cykla. Men först fyllde jag en massa luft i däcken för att inte få punktering igen. 

För att slippa klättra 200 höjdmeter till på svår stig, valde jag att ta snabbaste vägen ned. Den första biten var väldigt fin att cykla. Stigen slutade på vägen, och där stod en motorcyklist. Han pratade italienska med mig, och jag tror han tyckte jag var lite galen som cyklade där, och när jag fortsatte ned längs asfaltsvägen verkade han lättad.


Jag tog en liten omväg på väg ned och såg en fin kyrka. 


Trapplek ned till Locarno

Klimatet tillåter palmer
Efter den misslyckade cykelturen åkte vi till vattenfallet och badade och åt middag.



Middagsmys i mörkret

Sen var det dags för mig att lämna grabbarna, och jag körde mot St Moritz via Italien. Då körde jag förbi Lugano- och Comosjön där jag var förra året. Det var ett kärt återseende. Vid Luganosjön var det till och med fyrverkerier. Säkert till min ära!

Jag stannade i Maloja, precis innan St Moritz, för att cykla. Där var det en superbra mataffär med egenproducerd fårost och yoghurt.

Här åt jag frukost



Jag cyklade mot Lägh di Cavloc, och vidare upp i dalen. Där var det riktigt fin cykling, men jag kom inte så långt innan det blev för stenigt för cykel. Och så var det tyvärr lite mycket folk.




Flådigt hotel

Jag badade och tvättade kläder i sjön efter cykelturen, och sen körde jag till Lago Bianco för att cykla runt den.


Men den sjön var inte så fin, och cyklingen runt var ganska ointressant.

Bevis på att kor kan vara farliga. Jag är i alla fall rädd


Så här ser bilen ut när jag har tvättat kläder
Jag hade sett flera skyltar om att det var förbjudet att campa, så jag körde till en stor parkeringsplats vid Diavolezza, en skidanläggning där mamma, Adam och Joakim åkte skidor för fyra år sedan, och jag satt på en restaurang och väntade. Där gick det bra att sova i bilen. Jag fick ingen böter i alla fall.

Cooking with a view

Nästa dag, alltså idag, följde jag en cykeltur som jag fått tips och karta över på turistinformationen.
Jag är ganska skräpig i fina St Moritz




När jag var på den högsta punkten, 700 höjdmeter ovanför där jag startade kände jag att bakdämparen "bottnade" när jag cyklade helt vanligt. Då såg jag att det inte var någon luft kvar i dämparen. Så jag fyllde, men det läckte ut med en gång. Så då var alltså dämparen trasig. Då tog jag den lättaste vägen ned som gick på en grusväg. Jag fick cykla jättesakta och stå upp för att inte dämparen skulle bli för ihoptryckte. Det var faktiskt väldigt ansträngande att cykla så.

När jag kommit ned i dalen cyklade jag till närmaste cykelaffär, och fick tips om en annan cykelaffär som kanske hade Specialized, som är mitt cykelmärke. Men dem hade inte det. Fast han som jobbade i affären kollade på internett och ringde till affärer för att se var den närmaste förhandlaren för Specialized fanns. Det var i Davos, bara 7 mil bort.

Jag fick telefonnumret till dem som hade Specialized i Davos, och fick prata med ägaren. Som tur är har dem öppet på söndagar, så jag kan komma dit imorgon. Han sa: "Come in tomorrow, and we can see what's the problem with your brain. Or not your brain, but your bikes brain." Dämparen heter nämligen Brain, så det kan bli lite missförstånd när man pratar engelska.

Innan jag åkte till Davos badade jag i sjön.


Här skulle du ha varit, Adam!
När jag kom fram till Davos kände jag verkligen igen mig, även om det är mer än fyra år sedan jag var här. Men då var jag ju också här i en månad, och var skadad så jag kunde gå mer på stan än åka skidor. Det är mycket lugnare här nu på sommaren än det är på vintern i alla fall.

Jag sitter på samma pub som vi hängde på den vintern vi var här, och även om det är lördag kväll är det väldigt lite folk här. Eller så är jag bara tidigt ute. 

Jag håller tummarna för att dämparen går att fixa fort, men jag tvivlar på det. Utan cykel får jag helt enkelt fortsätta resan med att vandra, och kanske köpa sele och hakar så att jag kan gå lite via ferrata. 

Suprise! Suprise!

Jag hade ju kört till Innsbruck på ett innfall. Så jag letade upp ett kafé med internettillgång, och så gick jag in på happymtb.org för att se om dem hade några förslag på där det var bra att cykla i Alperna. Längst upp på första sidan stod det om cykling i Innsbruck. Snacka om att ha tur!

När jag gick runt inne i Innsbruck förstod jag att jag inte ville ha en vilodag i en stad i alla fall. Det var så mycket trafik och folk, så det var inte lugnt att gå runt där i alla fall. 

På happymtb tipsade dem om cyklingen på Patscherkofel från Igls. Så jag sov i Igls och cyklade upp mot Patscherkofel nästa dag. Väderleksrapporten hade sagt att det skulle regna på eftermiddagen. Kl.12.00 hade jag kommit cirka 600 höjdmeter av dem 1 300 som det är upp till toppen. Då började det regna, och jag var ganska trött, så jag tog bara en stig ned till Patsch. Där var det bara att lägga rumpan bakom sadeln och krama bromsarna. Det var brant, men väldigt fint underlag även med lite regn, så jag fick en väldigt fin nedkörning. 


Jag kom ned till Igls en timme senare, och då var det sol ute, så jag låg på en parkbänk och läste. Så blev det plötsligt regn, och jag behövde packa ihop cykelkläderna som jag hängt på tork. Men regnet slutade lika plötsligt som det kom, och det var bara att sola vidare. Så höll det på hela kvällen med lite småskurar nu och då.

Camp Johanna
Nästa dag var det stabilt bra väder, så jag bestämde mig för att försöka besegra Patscherkofel igen. Det var en jobbig väg upp på ganska brant grusväg, men jag kom till toppen till slut.



Jag fick verkligen lön för mödan i form av fin utsikt

Har man kommit hit har man bra lungor, i alla fall enligt min tyska
När jag skulle ned var jag så trött att jag inte orkade leta efter dem allra finaste stigarna, men bitvis var det helt magiskt bra stig.

Här cyklade jag bägge dagarna. Finfint!

När jag nästan var nede fick jag punktering på framdäcket, som jag fixade genom att byta slang. Ännu närmare bilen fick jag pyspunka på bakdäcket, men jag hade inga fler hela slangar med mig. Men luften gick ur så sakta att jag lyckade cykla nästan helt ned till bilen innan det var slut på luft och jag fick gå den sista biten.

När berget var besegrat var det dags att köra vidare, även om det säkert finns en massa mer fint att cykla i Innsbruck. Man kan till exempel ta den vanliga lokalbussen upp till små orter och cykla stigar helt ned till centrum. Det vill jag göra en gång när jag har kollat upp lite mer om platsen innan jag åker ned.

Men innan jag körde vidare ville jag bada i Igls lokala sjö, Lanser See. När jag kom dit var hela sjön omringad av ett högt staket på vissa ställen, och taggtråd på andra. Så jag klättrade över där det såg som lättast ut, och så kröp jag i buskarna så att ingen skulle se att jag var där inne. Så tog jag ett dopp bakom ett staket. Det var väldigt annorlunda att bada olovligt i en insjö, men det gick och det kom inga vakter.

Jag ville fortfarande gärna till dem tyska Alperna, så jag körde mot Garmisch-Partenkirchen på kvällen. Dit var det bara fem mil som gick över ett bergspass. Det blev mörkt innan jag var framme så jag stannade och sov på en parkeringsplats strax innan Partenkirchen. När jag vaknade upp såg det ut så här:


Det var söndag så alla affärer var stängda, men jag hade lite bröd att äta till frukost, och turistinformationen var öppen 10-12 så jag stod i kö utanför där när dem öppnade. Det var många turister som ville ha tips!

Helst ville jag gå upp på Zugspitze, 2 962 meter över havet, och Tysklands högsta berg. Men det var tydligen för sent på dagen att gå upp dit eftersom det estimerade tidsförbruket är 10 timmar. Men jag skulle ha tid att gå på Alpspitze, 2 628 meter över havet, dit det tog 6 timmar att gå.

Så jag lyckades hitta en gratis parkeringsplats och började gå. Jag hade fått en liten turistkarta så jag visste vilka stigar jag ville följa. Jag visste inte hur högt dalen jag startade på ligger förrän jag såg ett plakat med karta uppe på berget. Den ligger på cirka 700 meter över havet, så det skulle bli en vandringstur på ungefär 1 900 höjdmeter. Det är det mesta jag har gått på en dag.




Efter 1 300 höjdmeter mådde jag fortfarande väldigt bra och köpte lunch på ett fjällkafé. Där delade jag bord med två tyskar som precis hade varit på toppen av Alpspitze. Det gick två olika via ferrata-stigar upp dit. Och nästan alla gick med klättersele och hjälm, vilket inte jag hade. En av stigarna till toppen var lättare en dem andra, så jag bestämde mig för att börja gå på den, och blev det för läskigt och svår klättring skulle jag bara vända.


Massa folk längs ryggen
Men det blev aldrig läskigt eller svårt, så fem timmar efter att jag lämnade dalen nådde jag toppen av Alpspitze.




Sen tog det fyra timmar att gå ned igen. Då var det riktigt skönt att kunna sätta sig i bilen igen. Vandringen var bra, men inte fantastisk, och jag hade inte sett en enda stig som jag ville cykla. Dem var antingen för branta eller bara tråkig grusväg, så jag bestämde mig för att köra till Dalaas i Österrike, där jag läst att det skulle vara bra cykling.

Nästan nede
Jag ville köpa nya cykelslangar, för dem som punkterat hade redan en massa lagningar på sig och var klara för kassering. Men det fanns ingen cykelbutik i Dalaas, så jag fick köra till Brugs, 16 km bort, istället.

Och där fanns en superbra mataffär, så jag köpte en massa gott till frukost.

Bland annat chokladpudding med hallon

Jag skulle cykla till Freiburger Hutte, och det var riktigt slitigt. Det var cirka 1 000 höjdmeter, men gick mestadels längs en brant stig.

Jag håller modet uppe


Jag tog lunchrast halvvägs. Efter maten låg jag i solen och dagdrömde om Sylarna. Då hörde jag ett stenras, och satte mig upp för att se var det var. Då var stenarna några meter ovanför mig. Men innan dem träffade mig såg jag att det var en cyklist som jag förväxlat med ett stenras.

Tyskarna jag mött i Garmisch-Partenkirchen dagen innan undrade om jag inte fick tråkigt när jag reste för mig själv. Men det får jag verkligen inte med min fantasi. När jag insåg att det inte var ett stenras som skulle mosa mig satt jag och skrattade länge.

Jag mötte många cyklister på ganska kort tid, så jag misstänker att man kan ta buss upp till Hutten, istället för att släpa cykeln upp för den jobbiga stigen. Men jag fick ju i alla fall bra träning på väg upp.

Korna har fin utiskt


Formarin See vid Freiburger Hutte

Cyklingen ned var helt okej, men det var mycket som jag inte vågade cykla för det var så mycket lösa småstenar som man lätt glider på.

På kvällen körde jag för att möta min kompis, Julian, och en av hans vänner i Valle Maggia i södra Schweiz.

Jag behövde köra över San Bernardino-passet för att ta mig dit, och det var så jobbigt att köra där att jag bestämde mig för att sova på en parkeringsplats längs vägen. Mitt i natten vaknade jag av ett fasligt åskoväder. Det blixtrade och dundrade med väldigt små intervaller. Men som tur var slutade det efter kanske en halvtimme.

Nästa morgon kom jag fram till campingplatsen där grabbarna bodde.

Vi gick på en kort vandring på förmiddagen, och sen stannade vi att bada i en helt fantastisk älv som slingrar sig mellan stora, lena stenar. Och vattnet var även ganska varmt.




Man ser att det är den italienska delen av Schweiz
Nästa dag möttes jag och Julian tidigt på morgonen och tog ett morgondopp i älven. Det var väldigt skönt, även om det kändes kallare på morgonen än det gjort föregående eftermiddag. Sen körde vi till Locarno, vid Lago Maggiore, för att hyra cyklar åt grabbarna. Den första cykelbutiken var stängd, även om det stod på dörren att dem hade öppet på onsdagar, vilket det var. Så vi körde till nästa butik. När den också var stängd kom grabbarna på att det var en heligdag, så varken cykelbutikerna eller mataffärerna var öppna.

Då åkte vi och badade vid ett vattenfall istället. På vägen dit stannade vi vid några häftiga stenformationer.



Vägen till vattenfallet gick genom den lilla byn




Som tur var fanns det en liten kiosk på campingplatsen som hade öppet även om det var heligdag, så vi köpte lunch där. Sen slappnade grabbarna av vid campingplatsen, och jag gick till stenformationerna vi hade fotat på förmiddagen och badade. När jag kom tillbaka till campingplatsen var middagen precis färdig, så där hade jag tur! Jag gick och lade mig nöjd på kvällen efter att ha badat fem gånger under dagen.

Vacker läsplats

Häftig badplats

torsdag 9 augusti 2012

Österrike

Nu är jag i Innsbruck efter några dagar i St Anton, men jag kanske ska ta det från början. 

I söndags eftermiddag började jag köra från Geiranger till St Anton. Jag skulle ta färjan från Larvik, söder om Oslo, till Hirtshals i Danmark. Jag hade sett på internett att färjan gick varje timme och att den sista färjan för dagen gick kl.23.00. Så jag var i Larvik 22.30. Då såg jag att det bara gick två färjor om dagen, kl. 08.00 och en på eftermiddagen. Så då fick jag bara sova i bilen vid färjstationen och ta första färjan på morgonen. 

Det var en riktig turistfärja med en massa barn som skulle till Legoland. Så det var inte så tyst på färjan att det var lätt att sova. Men jag lyckades i alla fall sova två timmar, för jag hade cirka 160 mil i bilen framför mig. 

Danmark är så litet att jag körde igenom det på några timmar. Jag stannade på första bästa ställe i Tyskland och tankade och åt middag. På bensinstatione var det två svenska tjejer som undrade om dem kunde åka med mig. Det gick ju bra, bara jag ommöblerade lite i bilen så att dem fick plats. Tjejerna ville till Serbien och gå på musikfestival, men det var tydligen svårt att hitta någon att lifta med österut. 

Tyvärr har jag glömt mitt pass hemma i Trondheim, annars hade jag nästan kunnat tänka mig att köra till Serbien och gå på festival och hälsa på mina cykelkompisar där. Så tjejerna följde med till Österrike istället. Så skulle dem försöka få lift åt Serbien därifrån. Jag hoppas att dem lyckades komma till Serbien innan festivalen var över, för det är ett väldigt intressant och trevligt land. 

Jag var framme i St Anton 38 timmar efter att jag började köra från Geiranger, så det gick ganska bra att köra den här gången. 

Eftersom jag var trött efter körningen och bara hade sovit fem timmar den sista natten bestämde jag mig för att cykla Antoniusveg, som är en väldigt kort tur. 

Och jag är glad för att jag valde en så pass kort cykeltur, för jag cyklade bara två kilometer om gången, så behövde jag stanna för att vila. Jag lade mig till och med på en parkbänk och sov några timmar. 


Men nästa dag kände jag mig i bättre form och körde upp till St Cristoph, bara några kilometer, men 400 höjdmeter ovanför St Anton. Där cyklade och gick jag upp till Galzig.

Det var en dröm att cykla ned därifrån. På toppen var det högfjällscykling i solen och längre ned var det lagom svår stig genom snårskogen.





Lunch 2 200 meter över havet

Jag misstänker att dem som jobbar i liften är män

När jag kom ned till St Cristoph igen hade jag inte fått nog cykling för dagen och bestämde mig för att försöka cykla på andra sidan av dalen. Men jag kom inte så långt innan jag gav upp. Det var väldigt brant och en massa stora drops som i alla fall inte jag hade vågat cykla ned. Då bestämde jag mig för att cykla upp till Galzig igen.

På vägen upp mötte jag ett stort gäng med fransoser som jag hade mött på vägen ned. Dem tyckte jag var knäpp som skulle upp igen, eftersom jag precis hade cyklat ned. Men jag sa att det var så bra att jag var tvungen att cykla igen.



Nästa dag cyklade jag upp till Gampen. Det var slitigt att ta sig upp, och ganska varmt. Nedfarten blev inte heller så bra som jag hade hoppats eftersom jag inte hittade den stigen som jag ville ta, utan cyklade en stig som gick igenom en fårhage, så däcken blev fulla med skit. Men det var en fin dag ute i solen.

Insekt


Den dagen hälsade lokalbefolkningen på mig när jag gick förbi, så jag förstod att det var dags att köra vidare. Jag vill ju inte bli för hemmastad. Jag hade fått en förkylning av liftarna, så jag tänkte ta en lugn dag i Garmisch-Partenkirchen, som är dem tyska Alperna. Men när jag satt i bilen och körde och såg skyltar mot Innsbruck tänkte jag att det är en större stad och att det hade varit bra med en vilodag där. Så det var så jag hamnade i Innsbruck.