På Vestlandet 11-13 juli

Jag hade skrivit ett långt inlägg om den här turen och lagt in bilder, men sen försvann allt när jag nästan var klar.

Jag prövar en gång till nu i alla fall.

Vi körde till Oppdal, och så ut till fjorden i Sunndalen. Därifrån går det en grusväg över fjället till Eikesdalen.

Det var riktigt häftiga fjäll i början av vägen. De stupade rakt ned. Här hoppar dem basejump.

Vägen går längs många sjöar och vattenfall. Nede i början var det väldigt fint flora med lövträd och fullt av fåglar.

Vi kom upp till ett brett vattenfall som vi på avstånd trodde var snö som låg i en sänka i berget.

Det dånade och kom kalla vattendroppar från fallet.

I Norge har de satsat mycket på vattenkraft och mycket av de rinnande floderna och vattenfallen är uppdämda. Så också längs vägen där vi körde. Så vattenfallet har varit mycket större innan. Det såg man framförallt längre upp där vattnet hade grävt ur djupa och breda canyons.



Vi kom upp på den högsta punkten på 900 meter över havet. Där körde vi förbi två cyklister som såg ut att sträva för att ta sig framåt. Men då hade de ju också cyklat upp 900 höjdmeter från fjorden.



Aurstupet är på cirka 300 höjdmeter.



Det var härligt att titta ned och jag blev sugen på att pröva basejump. Det finns dem som hoppar härifrån.


Joakim var lite räddare.


Det är en rik norman eller svensk (jag kommer inte ihåg vilket) som har lust att bygga en skidanläggning här. Det var fortfarande mycket snö kvar när vi var där i mitten av juli.

Vi förstår inte riktigt var anläggningen skulle var ned till dalen för det är väldigt brant. Det ser ut som att det är för brant för att åka skidor med tanke på lavinfaran.

Eikesdalen har jättefin växtlighet. Det är väldigt lummigt.

I dalen ligger norra Europas högsta vattenfall, Mardalsfossen. Det totala fallet är på 700 höjdmeter. Det översta fallet är 360 meter.


Det tog ungefär en halvtimme att gå från parkeringen in till vattenfallet. Turen gick längs en mysig stig med stora stenar mitt i.


Det dånade verkligen om vattenfallet och "regnade" långt innan vi kom fram till den.



Vi åt middag på "värdshuset" i Eikesdalen och körde vidare längre ut mot havet. Vi sov på cirka 500 meter över havet, i bilen.

Nästa morgon körde vi ut till Åndalsnes, en liten stad längs fjorden. Härifrån körs mycket fisk in i Norge från havet. Vi köpte frukost på en mataffär. På parkeringen stod bilar från Tyskland, Nederländerna, Norge och så Saaben från Sverige.

Ålesund var målet för dagen, och det var en fin biltur ut dit. Ålesund ligger längst ut mot havet och ligger på några kobbar.



Vi köpte en grillad kyckling och chips att äta till middag. Så bestämde vi oss för att vi skulle åka upp till en utkiksplats som vi sett skyltar mot precis innan vi kom in till Ålesund. Vi körde, och körde, men såg ingen skylt till utkiksplatsen. Så vände vi, och upptäckte att vi åkt dubbelt så långt som vi hade behövt göra.



Det stod två bussar med turister på parkeringen vi utkiksplatsen. Det var en motorcykel som kom från Nederländerna. Det är långt att köra på motorcykel.

Det smakade bra med kyckling och vi fick fin utsikt under måltiden.

1904 brann staden ned. Därför är alla husen byggda i jugendstil med tinnar och torn. Väldigt fint!


Från utkiksplatsen såg vi ett utmärkande stort gult hus. Det visade sig att det var en skola som var 100 år gammal.

Det var svårt att få med hela byggnad på en bild för det var ett stup på ena sidan och en bergvägg på andra.

Vi höll på att få en katt igen. Det var en ullig sak som sprang fram till oss och ville bli klappad.

Eftersom vi åt middag i bilen hade vi lust att äta dessert på en restaurang. Vi gick till ett mysigt hotell där det var fullt i restaurangen men vi fick sitta lobbyn.

Kocken kom ut med fint upplagda desserter som smakade bra.

Creme brulée

Sjokoladefondant som de säger i Norge

Vi bestämmde oss för att vi ville hälsa på på Grotli och se hur det såg ut på Stryn Sommerski så vi körde mot Geiranger. Vi ställde bilen vid en fors och hade fin utsikt från "sovrummet".

Geiranger var sig likt med mycket turister och båtar i fjorden.

Det var mer snö på Stryn Sommerski i år än vad det var vid den här tidpunkten förra året. Berit, på Grotli, sa att det har varit ganska dåligt väder (kallt och regn) under sommaren, så det är väl därför det var så mycket snö kvar. Det kom dessutom mycket snö i vintras, som det gjorde vintern innan dess också.

Dem hade gärna velat att vi jobbat på Grotli i sommar, så det var ju kul att höra.

Även om vi kom i mitten på juli, under högsäsong, var det få gäster. Det var runt 20, så det var meny och inte buffé. Vi hade sett fram mot Grotlis utomordentliga buffé, men det var gott ändå.

Helgtur

Jag hittade det jag skrivit igen. Nu finns det två versioner av den här resan. Men den här är bäst. Den skrev jag bara några dagar efter att vi kom hem igen.

I helgen som var tog vi en Vestlandstur.

Vi körde förbi Oppdal och in Sunndalen till fjorden.

Från denna fjord går det en väg övet fjället till nästa fjord. Vi tog den vägen, Aursjövegen. De har gjort en massa uppdämningar av sjöarna här för att få ut kraft. Det har legat sätrar här uppe som lades under vatten när dem dämde upp sjöarna.

Det var väldigt branta fjäll runt omkring och det är folk som hoppar basejump här.

Vi kom ut till Aurstupet, och där var det brant. Det kändes i magen när man kikade ned. Det var 400 meter ned till backen.


Basejumparna kallar stupet för latmansstupet för att det går väg så nära. Det hade varit härligt att kasta sig utför som basejumparna gör.



Vi kom ned i Eikesdalen. Därifrån och upp på fjället är det en rik svensk man som har velat göra en skidanläggning. Men vi förstår inte var backarna skulle gå för det är så brant.

Det var mycket vegatation nede i Eikesdalen och mest lövträd. Det var riktigt fint.

I Eikesdalen ligger norra Europas längsta vattenfall, Mardalsfossen. Det totala fallet är på 650 meter.

Det stänkte rejält när vi var nära forsen.



Vi sov i bilen i ungefär 12 timmar. Det var skönt.

Nästa dag åkte vi till Ålesund. En stad som ligger ute vid havet.

Det var väldigt fina hus i Ålesund. Nästa alla var i jugendstil för att det brann i början på 1900-talet så de äldre husen brann ned.

Vi tog oss en promenad i staden och höll nästan på att få oss en katt igen. Det var en svart lurvig sak som kom springande mot oss.

Vi köpte en färdiggrillad kyckling och chips och åkte upp på en utkiksplats och åt middagen. Det stod flera bussar uppe på utkiksplatsen och det kryllade av folk. Det var mycket turister generellt i Ålesund.


Efter vår kulinariska middag hade vi lust på att äta dessert på en restaurang.

Vi fann ett hotell som såg trevligt ut. Dem hade fullt i matsalen med vi fick sitta i lobbyn. En av kockarna kom ut med dem vackra desserterna.

Chokladfondant


Creme brulée

Efter en härlig dessert bestämde vi oss för att vi ville till Grotli och hälsa på nästa dag.

Det betydde att vi fick sett både Geiranger, Hjelle och Stryn Sommerski i år igen. Det var mycket snö kvar på skidanläggningen. Mer än vid samma tid förra året. Men det har kommit mycket snö i vinter och så har inte sommaren varit så varm.

Vi träffade både Berit och Are på Grotli. De sade att det har varit lite upp och ned med folk nu i sommar. Men de hade gärna velat att vi jobbade där nu i sommar.

Vi hade sett fram emot buffén på Grotli, men det var meny. Det var för lite folk för att ha buffé, och då är det mitten av juli. Det som brukar vara högsäsong.

Det var god mat. Purjolökssoppa till förrät som fick god smak av rostad lök. Till huvudrätt tog jag lax och Joakim kyckling. Desserten bestod av friterad äppelring och hemmagjord (hotellgjord) glass med tranbärssylt.

Efter ett trevligt besök på gamla kända områden åkte vi nöjda hem.

Cykeltur onvanför Kvikne

Igår tog vi en cykeltur på fjället ovanför Kvikne.
Vi körde längs en brant och dålig väg upp för fjället. Jag trodde nästan inte att vi skulle klara av att komma upp. Vid en brant backe var det som en tvättbräda och vi klarade faktiskt av att skumpa upp där.

Det var en svår stig att cykla på. Det är mest får som går där och stigen är på vissa ställen över en decimeter djup och under en decimeter bred. Då gick jag, men Joakim cyklade så mycket det bara gick.

Vi hade med oss vindruvor och plommon och stannade tidigt för att äta. Där var det fin utsikt.


När vi hade kommit en bit stupade fjället rakt ned och man såg nästan hela Kvikne under sig. Det var häftigt. Vi såg en stor fågel också.



Här var det snö. Det var väl en liten stund sen vi såg det på nära håll.



Det står några får i bakgrunden. De blev nyfikna när de såg oss, men ganska snart sprang de iväg. De var verkligen graciösa och sprang uppför branta partier fort.


Mot slutet blev jag väldigt trött och då kunde inte heller Joakim cykla längre för det var ingen stig.

Till slut såg vi en grusväg där vi skulle cykla ned. Härligt!

Men det var riktigt slitsamt att ta sig till vägen. Det var brant och mycket buskar för att komma fram till den. Till slut var vi framme vid vägen och kunde cykla ned. Det var väldigt brant och vi bromsade hela tiden.

Här gick vi ned, men det syns inte hur brant det var.

Efter att vi kommit ned till dalen var det en kort cykeltur till Joakims farbror Jon.


Hos Jon bjöds vi på både middag och dessert och fick skjuts tillbaka till bilen för att hämta den.

När vi nästan kommit fram till bilen frågade jag Joakim om han hade bilnyckeln. Men det hade han inte. Inte jag heller.

Då fick vi vända. En timme efter att vi vänt var vi uppe vid bilen igen.

Nytt hem

Nu har vi flyttat in i ett hundra år gammalt hus i Tynset. Många av våra möbler är också så gamla.

Framförallt sängen märker man att den är gammal. Madrasserna går upp i mitten. Jag hade ont i ryggen flera dagar efter att vi hade sovit i sängen. Nu sover vi på vanliga madrasser på golvet. Men vi ska få en säng av en av läkarna vi hyr av. Hoppas den inte är lika dålig.

Det har 6 stycken stora rum, ett badrum och ett kök. Vi hyr två rum på nedervåningen med egen utgång mot trädgård på baksidan.

Här kommer några bilder från vardagsrummet
Vi har tänt en brasa i ugnen, men det syns inte på bilden.

Loffe låg inne på vår säng och sov hela dagen när vi hade kommit hit. På kvällen gick han ut. Då kom han inte tillbaka förrän två dygn senare. Då var har jättehungrig och törstig och väldigt blöt för det hade regnat mycket.

Sist vi såg Loffe nu är i förrgår kväll. Jag hoppas att han hittar tillbaka.

Portugal

Johanna og jeg har nettopp värt ei uke i Portugal.

Vi stod opp 02.45 på avreisedagen, tok taxi til sentrum, deretter flybussen til Skavsta flyplass som Ryanair bruker. Flyet gikk i 6-tida på morgenen. Vi hadde smurt niste som vi skulle ha til frokost. Framme på flyplassen viste det seg at det var åpningsdag for denne flyruta, så vi ble bydd på en minifrokost - kaffe og bulle. Nista ble liggende urört.
Siden vi hadde stått opp kvart på tre om natta, var vi trötte og litt uvell. Jeg endte opp med å sitte i flysetet og sove med hodet på knärne. Etter en stund vekket Johanna meg på en mildt sagt ubehagelig måte, ved å sette albuene rett i ryggen på meg. Hun var virkelig i dårlig form, og stotret fram at hun måtte besvime og at jeg måtte ta henne til toalettet. På vei dit la hun seg ned i midtgangen, og folk kikket og lurte på om det gikk bra. Til slutt kom vi oss bakerst i flyet og de kabinansatte sprang opp og hjalp henne bl.a. med å holde beina höyt, og ga henne sjokolade for å kvikne til kjapt. Det virket som de i starten var forberedt på noe alvorlig, men etter hvert forstod de at det bare dreide seg om at hun hadde fått for lite mat og sövn. Det var godt å se at de virket så proffe og kunnskapsrike, särlig for meg som ikke riktig visste hva jeg skulle gjöre.

Flyet landet i Porto i den nordlige delen av Portugal, og der var det fint vär - ca 20 grader og ikke en sky på himmelen. Det var umulig å forstå seg på t-banesystemet, så vi tok buss inn til byen. Det er jeg glad for, selv om sjåfören kjörte som en gris, for det var mye interessant å se.
Vi hadde ikke booket noe som helst, så vel framme i byen gikk vi til et av overnattingsstedene som ble anbefalt i en turistguide vi hadde fått tak i. Det var et slit å dra på kofferten med sine små hjul opp og ned de bratte, brosteinsbelagte gatene. Vi fikk rom for 35 euro natten, og var dermed fri til å spasere rundt i byen uten bagasjen.

For å feire åpningsdagen av flyruta, hadde Ryanair også disket opp med gratis omvisning hos en av de mange portvinsprodusentene i byen. Selve produksjonen foregår naturligvis utenfor byen - oppe i en dal närmere grensa til Spania. Deretter ble vinen seilt med båt nedover elva Douro til Porto (nå til dags brukes lastebiler), lastet av fra elvebredden og rett inn i lagringslokalene. Når portvinsdruene dyrkes önsker man tört, solrikt klima, og når man lagrer vinen för salg, önsker man fuktighet og mörke. I Porto er det utrolig bratt ned mot elva på begge sider, så det blir mörkt og skyggefullt på den sörlige sida, som får sola i ryggen. Derfor har alle produsentene klemt seg sammen akkurat der, hvor det er så gode lagringsforhold. Faktisk pipplet det opp vin fra et hull i gata! Vi holdt på å få oss en dusj da en bil kjörte rett ned i en söledam av portvin så det sprutet innover gangfeltet.

Vi fikk omvisning hos produsenten Calem, og de fortalte om historie, lagringsprosesser, begreper som vintage og 10 years old osv. Den störste tönna med vin rommet 100.000 liter! Senere fikk vi smake både röd og hvit portvin, og en ten years old. Det var også mulig å få kjöpt alt de har produsert som fremdeles finns på lager.

Neste dag tok vi buss til Lisboa. Også der hoppet vi bare inn på et hotell som lå i vår prisklasse. Vi kjente med en gang at det var en mye större by, med helt syk trafikk. Så fort folk setter seg bak rattet tar de ingen hensyn og har ikke tid til å kjöre saktere enn 70 km/t midt i byen. Jeg er helt overbevist om at de fleste overstiger 100 hver dag i denne byen. Når det i tillegg går veldig lang tid mellom hver gang det blir grönn mann, så blir det rimelig håplöst å gå i visse deler av byen.

Det var veldig lagt opp for turister i Lisboa. Overalt fantes det restauranter med menyer på de store europeiske språkene, og innkastere som hang seg på de gående. Vi slet med å finne roligere områder i löpet av dagene vi var der. Den ene kvelden endte det med at vi gikk på Hard rock café og spiste. Der slapp vi i alle fall kjipe innkastere og dårlig service.

Vi tok en dagsutflukt til Cascais og Estoril, som er tidligere fiskebyer, nå badebyer som ligger 30 min med tog fra hovedstaden. Det var kaldt i vannet, men vi klarte å ta noen svömmetak likevel. Det var herlig å komme bort fra trafikken i byen, selv om det var villmannskjöring her ute også, men langs vannet var det i alle fall bilfritt.

For min del var turens desiderte höydepunkt den dagen vi leide bil. Vi leide en Mitsubishi Colt med 1.1- liters motor og kjörte strake veien til Algarve-kysten. Vi dro helt ut til Kapp St. Vincent, som er Europas sörvestligste punkt. Det var veldig spennende og morsomt å komme helt ut dit, hvor klippeveggen reiser seg titalls meter rett opp fra havet, og deretter går landet flatt innover uten särlig vegetasjon. Det stod flere fiskere helt ute på kanten - lurer på hva som skjer hvis de får en skikkelig storfisk på kroken. Med jevne mellomrom blir det plutselig ei vik med sandstrand og bölger som ruller innover, för det igjen går over i en vertikal klippevegg. Vi dro ned til en av vikene, og der var det mange surfere i vannet. Vi nöyde oss med å bade, og det var også artig siden det var såpass med bölger. Her var det mye varmere i vannet enn i Cascais.

Senere på dagen kjörte vi kystriksveien östover. Underveis kom vi til åstedet for en voldsom ulykke mellom en motorsykkel og en bil. Det lå en mann på bakken med en del blod på seg, flere åpne sår og opprevne klär. Han var höyst sannsynlig död, for han lå helt stille og det var ingen som gjorde noe med han. Det var fullt av folk som stod rundt derimot, og noen forsökte å få forbi trafikken. Ingen ambulanse var å se, så det hadde nok skjedd relativt nylig. Han hadde kjört motorsykkel, og det lå noen hoveddeler og mange smådeler slengt rundt omkring over et veldig stort område. Siden sykkelen var så totalt vraket, var det nesten overraskende å se at mannen fremdeles var i ett stykke. Det er vanskelig å si noe nöyaktig, men i alle fall mellom 20 og 50 meter unna mannen stod bilen, og den manglet hele bagasjerommet. Ved bilen var det ei ung dame som hylte og skreik som en gal, og vi fikk inntrykk av at hun hadde kjört bilen. Det var ganske voldsomt å tenke seg hvilken krasj det må ha värt som skar bagasjerommet rett av bilen, slengte mannen så langt bort og knuste motorsykkelen med så stor kraft. Det må ha värt et ganske spesielt krasj siden bagasjerommet manglet - det kan f.eks väre at han har kjört på veien, og så har hun rygget rett uti foran han.
Det var skrekkelig ubehagelig å fortsette å kjöre. Nervene var i helspenn, spesielt fordi vi virkelig kunne forstå at noe slikt kunne skje nettopp her i den vanvittige portugisiske trafikken. Vi kjente jo fra förste stund i Porto at den var helt ute av kontroll, og at vi aldri kunne tenke oss å bo i et slikt land.

En liten tur i Svolvær

Idag regnade det för en gångs skull inte när vi klev upp, och det var faktiskt lite sol som lyckades tränga igenom molnen. Därför tänkte vi ta en promenad.

Mitt emot vårt hus finns en hög stenklump. Vi klättrade upp på den. Jag kände mig gammal för jag var så rädd för att ramla. Det var blött på stenen och på mossan, vilket gjorde det halt. Vi kom upp på den högsta toppen, och fick bra utsikt. Vi kunde bland annat se vårt hus, och husen som ligger på en platå ovanför vårt. Vårt hus är stort.

Vi såg fjäll som ligger på fastlandet, som var väldigt häftiga. Synd att vi inte tog med oss kameran.

Vi gick ned från stenklumpen på motsatt sida som vi kommit upp. Där kom en liten katt med stor svans, som var böjd framåt, trippande mot oss. Vi klappade den, och såg att den var nog ganska ung. Vi forsatte att gå, men katten följde efter oss.

Det finns en bro över ett väldigt strömt sund där vi har stått och kikat ned förut. Då såg jag en sjöstjärna. Jag hade lust att titta där igen. Vi såg ingenting för det var för strömt. Katten lade sig på backen och började rulla runt. Sen strök han sig mot våra ben. Vi önskade bara att den kunde gå hem igen, för det vore ju så tråkigt om han inte hittade tillbaka hem, utan följde med oss istället. Inte tråkigt för oss förstås, men för de som ägde katten.

Vi försökte lura oss undan genom att gå in på en sidogata, men katten bara följde efter. Då bestämde vi oss för att följa katten hem till sig, innan vi fortsatte gå dit vi ville. Katten gick mitt i vägen, och bilar var tvungna att stanna eller köra ut i en vid sväng runt den. Vi mötte några barn som tog upp katten och började bära den åt fel håll. Barnen tröttnade snart på katten, och vi gick för att möta upp den igen, och försöka få den hem till sig. Men då var inte katten intresserad av att följa med oss igen. Han/hon ville gå för sig själv. Haha, nu börjar vår katt jama här utanför huset.

Joakim bar katten en liten bit, och sen var den mer intresserad av att följa med oss. Vi gick till dens hem. Där stod vi en liten stund tills katten snusade runt där och verkade nöjd. Då vände vi, men den dumma katten följde efter ändå. Joakim gick till huset och knakade på och ropade "Hallo". Men det var ingen reaktion, så han föste in katten i huset, och så gick. Men katten följde efter igen. Då gjorde Joakim ett nytt försök på att få tag på ägaren. Det verkade som att någon var hemma eftersom dörren stod öppen, och tvn skrålade. Tillslut var det någon i huset som kom och tog emot katten.

Äntligen kunde vi fortsätta turen utan att oroa oss för att någon katt skulle komma bort. När vi gick där och spankulerade lade vi märke till att nybyggda hus nästan inte hade någon tomt. Antingen beror det på att tomtpriserna är ganska höga. Just här runt Svolvær är det ont om mark som lämpar sig till att bygga hus på eftersom det är så mycket mark och fjäll runtomkring. Det kan ju också bero på att de som köper nya hus nuförtiden är lite äldre än mig och Joakim och kanske, precis som oss, inte är så intresserade av att sköta en trädgård.

Vi vill i alla fall ha en trädgård runt huset, men orkar nog inte sköta den. Det bästa är kanske att ha konstgräs av plast?

Fortsättning Snö i Lofoten

Nu hade jag suttit och skrivit hela historien, men det kom tydligen inte med. Så jag får väl göra ett nytt försök.

Henningsvær

En liten fiskebåt mellan kobbar och skär

Efter att vi varit i Henningsvær blev vi hungriga. Tur att vi hade köpt med oss fika. Vi stannade längs vägen med vacker utsikt.



På ett ställe var det ett fint fjäll bakom en mataffär. Alla i affären stirrade på oss när vi körde sakta förbi och jag hade kameran i högsta hugg.

Strax efteråt såg vi ett häftigt fjäll igen med lite blå himmel ovanför.



När vi var i Henningsvær såg vi ställningar av trä där de hänger upp fisk till tork. Jag önskade att vi skulle få se fisk hänga till tork. Turen var med oss i Stamsund.



Det gick en bro ut till ett litet bondesamhälle med massa får, som vi körde ut på. Fåren har väldigt fin utsikt.


När vi körde tillbaka över bron såg vi ett speciellt fjäll.



Vissa av broarna som vi körde över var så smala att det bara fanns plats till en bil på bredden. Därför var det trafikljus i ändarna. När vi stod och väntade på att det skulle bli grönt tog jag en del bilder rätt fram. Så såg jag åt sidan och där var det en lodrät vägg som gick rätt upp från ett litet samhälle.


När vi kom fram till Å lade det sig snö på vägen. Det hade snöat mer eller mindre hela dagen, men det låg inte kvar på vägen. Vi körde försiktigt. När vi var på väg tillbaka från Å låg det en bil i diket precis efter en tunnel. Han hade säkert kört fort i tunneln, och på andra sidan den var det ingen snö på vägen, så där kunde man köra snabbt. Men på Ås sida tunneln var det halt.

Det var ett häftigt sken på andra sidan viken när vi körde norrut.



Vi ville se Unstad, ett ställe som är bra att surfa på. Vi kom till Leknes, och då var vi sugna på middag. Vi åt gott på en italiensk restaurang. I huset bredvid låg en kinsesisk restaurang. Jag tänkte att vi kunde äta friterad banan där som efterrätt. Men efter att vi ätit huvudrätt på den italienska restaurangen var vi så mätta att vi inte klarade av att få i oss dessert, så det får bli en annan gång.

Det hade hunnit bli mörkt efter middagen, så det blev ingen tur till Unstad. Vi får ta det på nästa utflykt.