Ännu mer fantastisk natur

Redan på tisdagen förra veckan slutade jag ta smärtlindrande. Det var fortfarande ont, men inte så farligt att jag ville ta medicin längre.

Den dagen fick jag träffa ortopeden också. Han sa att akilleshälen läker sig själv väldigt bra. Han ville mest se så att inte stygnen höll på att gå upp.

Nästa dag gick jag till dinosauriemuseum som ligger 500 meter från Rick och Cathys lägenhet. På vägen dit blev jag väldigt trött och började stappla. Som tur var hade jag en stav att hålla balansen med.

Dinosauriespåren var stora

Den här dinosaurien hade ramlat, och sen staplat sig vidare. Precis som mig!


I fredags, en vecka efter att jag skadade mig, gick jag ganska bra med stöveln. Men jag blir fort trött när jag går med den eftersom den är tung, har väldigt tjock sula så benet blir längre och jag kan inte gå helt normalt.

På fredagen var jag också i domstolen och såg på en av rättegångarna där Rick var advokat. Det var mer som på Ally McBeal än jag hade trott. Dem sa "object" och behövde svära en ed. Det var väldigt intressant att se, så jag vill gå på rättegång hemma också för att kunna jämföra.

Det hände mycket på fredagen för vi var på ABBAkonsert också. Fast inte med riktiga ABBA, såklart. Det var fyra duktiga musiker som var klädda som ABBA på sjuttiotalet och dansade som jag sett att dem gjorde. Det var kul att höra ABBA här i USA. Utomhusstadion var fullsatt och det var många som dansade och sjöng med. Kanske för att hålla värmen då det bara var några plusgrader ute.

På lördagen jobbade Cathy men jag och Rick åkte och fiskade på många tusen meters höjd. Så där var det också kallt.

På vägen dit körde vi förbi där dom körde Red Bull Rampage för några år sedan. Under tävligen kan det se ut så här. Och jag får ingen lust att cykla där. Väldigt brant och höga dropps.



Vi hittade lä bakom en stor sten, och solen värmde skönt i dem få plusgraderna som var ute. Rick hade en fisk på kroken, men den tog tyvärr med sig betet och halva linan. Efter det var det inga fler napp.

En väldigt koncentrerad fiskare

Jag är glad även utan napp

Efter fisketuren åkte vi till en spökstad och sen till ett område där dem hade en gammal kolmina (tror jag det heter). Dem brände i alla fall trä där för att få kol till gruvdrift. Minan var väldigt stor.

Coola stenar, men lite ocoolare brud på just den här bilden

Nästa dag åkte vi till Bryce Canyon. Det var bara några plusgrader där också, för det ligger ungefär 2 500 meter över havet.

Man kan se till New Mexico härifrån

Här har vattnet gröpt ur en tunnel i stenen

Den här korpen var stor och tiggde mat av oss

Frusna modeller

Idag var jag hos ortopeden igen. Dem tog ut stygnen och gav mig vidare instruktioner. Det tar nog fyra veckor innan jag kan sluta använda stöveln helt. Det gör ont att gå utan den, men om jag håller foten still i 90 grader går det. Men nu kan jag åtminstone gå utan stöveln inomhus.

Jag kan cykla försiktigt från och med nu, men bör vänta med skidåkning tills foten känns helt bra. Och så kan jag pröva att köra bil, men då utan stöveln.

På eftermiddagen åkte jag och Rick till Snow Canyon. Det snöar inte så mycket där, men är döpt efter en gubbe.

På vägen dit körde vi förbi garaget där vi såg en svart änka. Med rött kors och allt.


Vi gick på några gamla sanddyner som har blivit till sten. Det gick försvånansvärt bra med skon, och var mest jobbigt nedför.

Klumpfot på tur

Lavastenar som samlats i en spricka

Efter Snow Canyon gick vi genom The Crack. Det är en smal springa mellan två stora stenblock. Jag var tvungen att ha stöveln på sned för annars hade den inte fått plats. Och det var inte plats att gå med näsan framåt, för då fastnade höfterna.

Stöveln har dåligt grepp så där vi behövde klättra fick jag kila fast höfterna och använda den friska foten.