VARNING: otäcka bilder längre ned

Eftersom det verkade som att alla stigar i Santa Barbara var lika svåra som den jag hade cyklat dagen innan bestämde jag mig för att gå en tur istället för att cykla.

Det blev Cold Water Springs, som utgår från ett fint bostadsområde. Det var mycket folk på stigen, som jag fick gå om.

Jag tror inte att den här kaktusen växer där naturligt, utan den är nog inplanterad

Det var fin utsikt från toppen

Jag ville bada innan jag körde till Las Vegas. Men vågarna var så höga att jag inte vågade hoppa i.

Det var nästan 40 grader varmt ute när jag körde den här gången också, men Cadillacen klarar värmen mycket bättre än Blazern gjorde, så det var inga problem att köra.

Det här är i Utah

När jag kom fram till Las Vegas checkade jag in på hotellet och hoppade i poolen med en gång. Äntligen fanns det en pool som inte var iskall. Dessutom fanns det uppvärmd bubbelpool. Det var riktig lyx.

Sen tog jag mig ett glas vin och åt buffé på hotellet. Maten var sådär, men desserten var suverän med massa gott.

Nästa morgon klev jag upp tidigt för att vara i Bootleg Canyon när solen stod upp, vid 7. Jag blev riktigt överraskad över att stigarna var så bra. Det är ett litet område, men med stigar överallt. Alla stigarna består av grus, och många av dem har stora stenar i tillägg.

Jag såg en tarantella som kröp framför cykeldäcket. Då blev jag rädd och cyklade ännu fortare.

Man vill inte cykla på fel stig här

Efter cykelturen åkte jag ned till den lokala cykelaffären för att få mina bromsar fixade, för jag tyckte att dem tog dåligt. Det visade sig att bromsklossarna nästan var uppanvända. Inte trodde jag att det skulle gå så fort, så jag hade inte ens kollat dem. Mekanikerna upptäckte att min framgaffel läckte också, så jag fick den fixade i samma släng. Under tiden gick jag till en antikaffär strax intill och köpte julklappar. Sen tog jag god lunch på ett thailändskt hak.

Tillbaka på hotellet hoppade jag ned i poolen och tog sen på mig en fin klänning för att gå på stripan i Las Vegas.

Jag trodde det skulle vara fullt med glamorösa, vackra människor överallt, men dem syntes inte till. Men då såg ju jag desto bättre ut! Även med mina blåmärken och skrapsår på benen.


En av dem få sakerna jag kommer ihåg från det att mamma, pappa och jag var i USA när jag var sex år är "slottet" i Las Vegas. Och det låg fortfarande där.

Det är faktiskt väldigt behagligt att gå längs stripan även om det är mycket biltrafik, för trottoaren är bred och det är ofta räcken mot bilarna. Många gånger när man ska korsa en gata får man gå upp och över på en bro.


Nästa morgon var jag uppe lika tidigt för att få åka i Bootleg Canyon. Boy Scout är min favoritstig där, och jag flög ned den den här morgonen. Jag var överlycklig, och det kändes som att jag äntligen har lärt mig att cykla. När jag kom ned till parkeringen stod några grabbar och sa: "Weheey!" när jag kom susandes ned.

Jag körde till St George, Utah, efter Bootleg Canyon. Jag hade blivit inbjuden att bo hos Rick, som jag träffade i Brian Head, och hans fru, Cathy.

Jag såg några stora traktordäck längs vägen

När jag kom fram fick jag se mitt fina rum, och eget badrum. Sen drog Rick och jag ut för att cykla Bear Claw Poppy trail. Vid stigens början mötte vi upp med Ricks vän, Chad. Han ledde oss ut på stigletning, så vi fick vända några gånger för att stigen tog slut.

Vi var på Stucki Springs trail ett tag, men tog raskt av

Vi kom till ett parti med en del mindre dropp. Jag körde fram till ett, men bestämde mig för att jag inte vågade åka utför. Så jag skulle vända cykeln, och cykla ned lite längre bort där det var lättare. Jag lyckades inte få ur skon ur pedalen och vände cykeln samtidigt, så jag skar mig på framklingan. Det blev ett djup sår, men det blödde inte så farligt. Så jag tog mig en bit bort till grabbarna, och bad dem titta på såret.

Dem kunde konstatera att jag behövde sys, och då började jag bli svimfärdig. Jag var tvungen att lägga mig ned, och kände inte att jag kunde fortsätta cykla.

Jag fick ett förband över såret, och Rick ringde 911. Dem skulle komma och hämta mig, och bad mig ligga still tills hjälpen kom.


Medan jag låg där kom en grupp cyklister förbi. En av dem var sjuksköterska, och tittade på såret. Hon tyckte det såg djupt ut, men blev glad för att jag hade full känsel i foten. Då var nerverna intakta.

Rick åkte för att möta motorcykeln, och jag hörde snart att den kom. Den var tvungen att stanna kanske 100 meter från oss, för det var branta backar där.

Rick och en polisman kom gåendes och sa att jag kunde pröva att gå till motorcykeln, och åka den ut. Eller så kunde dem få dit en helikopter. Jag ville pröva att gå, och det gick bra.

Jag fick stöd av polismannen, som hade väldigt muskulösa armar, ned för backarna.

Och vips, satt vi på motorcykeln

Det var inga som helst problem att åka motorcykel. Han körde väldigt sakta, och jag hade nästan velat åka fortare. Vi körde bara fel några gånger.

När vi nästan var framme mötte några gubbar från "search and rescue" och en ambulansman oss. Ambulansmannen undersökte om jag hade ont i nacken eller ryggen, men det hade jag inte. Så jag fick lov att fortsätta på motorcykeln.

Jag fick hoppa in i ambulansen, och dem tog blodtryck med en gång. Pulsen lyckades dem inte ta, men det är inte alltid jag kan känna den heller. Dem öppnade upp förbandet och såg att det var ett djupt sår.

Sen åkte vi till sjukhuset. Han som var med mig bak i ambulansen var jätterolig, och skojade om allting.

När vi kom fram till sjukhuset satte han på mig bältet på båren. Han sa att dem gör det lite annorlunda här, och tar på bältet när dem väl är framme. Men han hade förstås glömt det.

Administrationspersonalen sa att det lät som vi var i en helikopter, så dem trodde jag kom med den. Och ambulanskillen sa att vi hade ju kommit med helikopter, och fortsatte att skoja.

Läkaren såg direkt att jag hade skurit av den yttre vävnaden på akilleshälen, så dem var oroliga för infektioner. Därför fick jag antibiotika direkt i armen och en stelkrampsspruta.

Efter ungefär en timme kom Rick och Cathy. Rick tog foton av såret.

Det röda till höger är akillessenan, och man kunde se hur den rörde sig ut och in när jag vred på foten

Sjukskötaren kom och rensade såret

Och sen sydde läkaren ihop det. Det blev stygn både på in- och utsidan

Jag fick numret till en ortoped som jag ska se på tisdag för att kolla akilleshälen, och instruktioner för att lägga om såret.

Dessutom fick jag en skena jag ska ha på benet i två veckor, som gör att foten håller sig i 90 grader. Det betyder att jag kan inte cykla eller köra bilen den tiden jag har kvar här i USA.

Läkaren sa att jag var en exemplarisk patient som han ville visa upp för alla sina andra patienter. Dem sista stygnen gjorde ont, för då hade bedövningen släppt, men jag hade inte så väldigt ont annars.

Det blev värre på natten. Då gjorde det så ont att jag tog en av värktabletterna jag fått på recept.

Det tog lång tid innan jag somnade igen, för det gjorde fortfarande ont.

Efter några timmar vaknade jag och hade fortfarande väldigt ont. Jag gick upp till toaletten. Jag var så svimfärdig och mådde så illa att jag var tvungen att lägga mig på golvet två gånger under den fem meter långa promenaden till toaletten. På vägen tillbaka ålade jag på golvet. När jag kom innanför dörren till mitt rum, stängde jag den och vilade en stund på golvet. Sen lyckades jag kravla upp i sängen.

Jag somnade av utmattning, men vaknade några timmar efter det igen. Jag mådde fortfarande väldigt dåligt, men kravlade mig till toaletten. Sen ringde jag till mamma, och hon hörde att jag mådde dåligt.

Hon rådde mig att äta och dricka lite, och att försöka vila.

Efter några timmar ringde mamma och väckte mig. Då kände jag mig bättre, om än inte helt bra.

Jag var inte lika svimfärdig, så jag lyckades klä på mig och gå ned till köket. Där lagade Rick crêpes till mig. Jag hade sagt dagen innan att svenska pannkakor är min favortitmat, och att det är som crêpes.

Efter frukosten kände jag mig bättre och tog ett bad, med den skadade foten hängande utanför.

Jag kollade upp tabletterna jag hade fått, och det visade sig vara opium. Jag ringde mamma igen och hon sa att det lät som att jag var drogad när jag ringde henne tidigare. Nu vet jag i alla fall att jag inte tål opium, och jag är nog inte så bra med andra droger heller. Morfinet jag fick efter knäoperationen fick mig inte att må särskilt bra heller.

Sen tog Rick och Cathy med mig till Zion National Park, men det skriver jag mer om senare. I morgon ska vi till Grand Canyon, så jag blir bra tatt om hand här.