Österrike

Nu är jag i Innsbruck efter några dagar i St Anton, men jag kanske ska ta det från början. 

I söndags eftermiddag började jag köra från Geiranger till St Anton. Jag skulle ta färjan från Larvik, söder om Oslo, till Hirtshals i Danmark. Jag hade sett på internett att färjan gick varje timme och att den sista färjan för dagen gick kl.23.00. Så jag var i Larvik 22.30. Då såg jag att det bara gick två färjor om dagen, kl. 08.00 och en på eftermiddagen. Så då fick jag bara sova i bilen vid färjstationen och ta första färjan på morgonen. 

Det var en riktig turistfärja med en massa barn som skulle till Legoland. Så det var inte så tyst på färjan att det var lätt att sova. Men jag lyckades i alla fall sova två timmar, för jag hade cirka 160 mil i bilen framför mig. 

Danmark är så litet att jag körde igenom det på några timmar. Jag stannade på första bästa ställe i Tyskland och tankade och åt middag. På bensinstatione var det två svenska tjejer som undrade om dem kunde åka med mig. Det gick ju bra, bara jag ommöblerade lite i bilen så att dem fick plats. Tjejerna ville till Serbien och gå på musikfestival, men det var tydligen svårt att hitta någon att lifta med österut. 

Tyvärr har jag glömt mitt pass hemma i Trondheim, annars hade jag nästan kunnat tänka mig att köra till Serbien och gå på festival och hälsa på mina cykelkompisar där. Så tjejerna följde med till Österrike istället. Så skulle dem försöka få lift åt Serbien därifrån. Jag hoppas att dem lyckades komma till Serbien innan festivalen var över, för det är ett väldigt intressant och trevligt land. 

Jag var framme i St Anton 38 timmar efter att jag började köra från Geiranger, så det gick ganska bra att köra den här gången. 

Eftersom jag var trött efter körningen och bara hade sovit fem timmar den sista natten bestämde jag mig för att cykla Antoniusveg, som är en väldigt kort tur. 

Och jag är glad för att jag valde en så pass kort cykeltur, för jag cyklade bara två kilometer om gången, så behövde jag stanna för att vila. Jag lade mig till och med på en parkbänk och sov några timmar. 

Men nästa dag kände jag mig i bättre form och körde upp till St Cristoph, bara några kilometer, men 400 höjdmeter ovanför St Anton. Där cyklade och gick jag upp till Galzig.

Det var en dröm att cykla ned därifrån. På toppen var det högfjällscykling i solen och längre ned var det lagom svår stig genom snårskogen.

Lunch 2 200 meter över havet

Jag misstänker att dem som jobbar i liften är män

När jag kom ned till St Cristoph igen hade jag inte fått nog cykling för dagen och bestämde mig för att försöka cykla på andra sidan av dalen. Men jag kom inte så långt innan jag gav upp. Det var väldigt brant och en massa stora drops som i alla fall inte jag hade vågat cykla ned. Då bestämde jag mig för att cykla upp till Galzig igen.

På vägen upp mötte jag ett stort gäng med fransoser som jag hade mött på vägen ned. Dem tyckte jag var knäpp som skulle upp igen, eftersom jag precis hade cyklat ned. Men jag sa att det var så bra att jag var tvungen att cykla igen.

Nästa dag cyklade jag upp till Gampen. Det var slitigt att ta sig upp, och ganska varmt. Nedfarten blev inte heller så bra som jag hade hoppats eftersom jag inte hittade den stigen som jag ville ta, utan cyklade en stig som gick igenom en fårhage, så däcken blev fulla med skit. Men det var en fin dag ute i solen.

Insekt

Den dagen hälsade lokalbefolkningen på mig när jag gick förbi, så jag förstod att det var dags att köra vidare. Jag vill ju inte bli för hemmastad. Jag hade fått en förkylning av liftarna, så jag tänkte ta en lugn dag i Garmisch-Partenkirchen, som är dem tyska Alperna. Men när jag satt i bilen och körde och såg skyltar mot Innsbruck tänkte jag att det är en större stad och att det hade varit bra med en vilodag där. Så det var så jag hamnade i Innsbruck.