Vem är det som går och går men aldrig kommer till Teleskopträdet?

Jo, det är mamma.

Nu när mamma har rapporterat från morgondagen, får väl jag skriva om idag.

Vi hade lust att vandra i Yosemite idag. Jag hade kollat upp en led som verkade trevlig som gick upp till några vattenfall, så vi bestämde oss för att pröva den.

Men först åkte vi till Turistbyrån för att höra om leden var öppen. Det är mycket som är stängt nu för att det fortfarande ligger en del snö. Mammoth Mountain, som ligger lite öster om oss har fått rekordmycket snö och ska ha öppet till någongång i juli för att snön kommer att hålla så länge.

Jadå, leden var öppen, och vi fick lite tips på andra vandringar vi kunde gå. Bland annat kunde man se en massa Giant Seqouias här också.

Vi började i alla fall med vandringen upp till vattenfallen. Det visade sig att man gick längs vattenfall i början av stigen också.

Morsan pekar vart jag ska stå för att få en bra bild

Sen bar det 700 meter uppåt längs en 7 km lång slingrig stig.

Morsan spexar med några stora kottar

Väl där uppe var klippväggarna helt vertikala och väldigt höga längs med ån.


Vi tog lunch och låg och solade lite på några stenar innan vi gick ned igen.


Sen ville vi gå och se lite fler Giant Seqouias. Vi hade förstått det som att vägen var stängd upp till dem, men att man kunde ta en buss upp. Men bussen gick inte upp där, och det var alldeles för mycket folk i närheten för att vi skulle kunna köra in på vägen i alla fall så som vi hade gjort dagen innan.

Så då fick vi gå en promenad på 3 km och en del höjdmeter innan vi såg den första giganten.


Sen var rundturen för att se dem mest spektakulära träden cirka 4 kilometer lång.

Grizzly Giant är världens 25de största träd. Det är 9 meter i diameter nedtill och den första grenen nedifrån är 2 meter i diameter, och ser ut som ett träd på trädet

För 115 år sedan högg dem ur trädet för att kunna köra bilar genom trädet. Och det lever än!


Trädet bakom har blivit träffat av en blixt, är helt urgröpt nedtill, men det fortsätter att växa

På slutet låg "telescope tree". Mamma var jättetrött, och varje nu Giant Seqouia vi såg sa hon att: "Det här måste vara 'teleskopträdet'." Men det var det aldrig, förrän vi till slut kom fram.

Mamma är trött och besviken över att vi aldrig kommer fram till teleskopträdet

Men här står hon inne i det

Ett till bildbevis på att vi faktiskt kom till teleskopträdet

Så här ser det ut innifrån. Det är ihåligt ända till toppen

På vägen ned igen var det skymning, och vi sjöng barnsånger och frälsningsarmevisor för att inte tänka på hur ont vi hade överallt i kroppen efter att ha gått så mycket. Den sista biten sjöng vi sången om elefanterna på spindeltråden. Det blev 45 elefanter på tråden innan vi var vid bilen.


Nu ska vi sova helt välförtjänt efter att ha gått 1200 höjdmeter och nästan tre mil idag.

Vägspärrar och Tore Skogman

Oj, oj, oj, oj.....tur att vi är lika envisa båda två. Efter frukost och full tank vid Lake Isabella, hur vi tog oss dit och vad som hände förtäljer en annan historia, styrde vi så Blazern norrut.

Vi hade bestämt oss för att åka till Sequoia National Forest för att se på the Giants. Vi körde längs med Kern river, öring-fiskets rike. Någon kilometer utanför samhället Kernville möttes vi av skylten " No thru traffic. Road closed at Johnsondale".

Hm, det var just den vägen vi skulle ta...bara att vända. Jag hoppade in på den lilla lanthandeln vi hade passerat någon kilometer tidigare och frågade om de visste något angånde vägen vi ville ta. De hade hört ryktet om att man dagen innan faktiskt öppnat vägen så de tyckte vi kunde köra.

Sagt och gjort! Vi ringlade oss uppåt på en smal serpentinväg ca 30 miles, ca 45 km, anländer Johnsondale OCH vägspärrar. Vägen var inte alls öppen! 10 miles kvar till the Giant trail.
- Jaha, vad gör vi nu? Vänder?
- Äh, va f-n vi parkerar här och går...
- Ja, det gör vi. Det är ju skönt att röra på sig och det är ganska trist att sitta i bilen hela dagen.

Så lämnar vi bilen och med vandrarkängorna på traskar vi förbi avspärrningen och påbörjar färden mot målet "The Giant trail". Efter en kilometer stöter vi på tre vägarbetare som uttrycker sin stora förvåning över att vi kommer gående. De säger att vägen kommer att öppna om ett par timmar. Men, vem orkar vänta till dess? Inte vi!

Vi fortsätter vår vandring, uppför, uppför, uppför. Efter ca 5 km bestämmer vi oss för att vända för att hämta bilen. Vi hade nämligen blivit passerade av både bil- och motorcykelåkare.

Precis när mamma tog bilden böjde jag mig ned för att se på en kotte. Det blev en ganska rolig bild

Så kom vi äntligen till avtagsvägen med bara 2 miles kvar till jättarna. Den vägen var visserligen också avstängd men det struntade vi i och körde vid sidan om avspärrningen och kom så ner till området med dessa ofattbart stora jätteträd, Sequoia-träden, som är ca 2000 år gamla. Otroligt ståtliga, kaxiga och sjävklara stod de där en bit in från vägen. Just här i Sequoia National forest är det ca 100 träd som finns kvar.


Jag vet inte hur många mannar/kvinnor som krävs för att nå runt ett sådant träd men många är det. Det var skönt att strosa där bland de ofattbart stora träden. De ingav ett slags lugn. Dessutom var det ju bara vi där eftersom de inte öppnat vägen ännu och man kände sig lite som en pionjär när man gick där och förundrades.

Rotsystemen är väldigt ytliga, så det är konstigt att dem kan hålla uppe så stora träd

Färden fortsatte sedan nerför en härlig serpentinväg. I vissa kurvor var det nästan så att man mötte sig själv. Vi kom ner till en liten håla som heter California hot springs och hade hoppats på att få bada i heta källor. Dessvärre var det enda ställe där det möjligen skulle kunna gå att bada stängt och några heta källor såg vi inte till.

Vi fortsatte färden och nu mot Yosemite National Park. Vi åkte på småvägar nästan hela vägen till Fresno och jag tror att vi såg hela västvärldens försörjning av apelsiner och citroner - milsvida fält med bara citrusträd. Väldigt grönt och fint!

En liten bit var vi dock tvungna att ta highway 41. Själv slumrade jag till lite efter att ha blivit avbytt men väcktes av att Johanna plötsligt började gapskratta. Längs med vägen satt det skyltar med dalahästar och reklam om "The very Swedish Town". Eftersom vi inte hade bråttom svängde vi av mot Kingsburg, the very Swedish Town, för att se vad detta var.

Vi möttes av svenska flaggor och vimplar som det stog Välkommen på längs med stadsgatorna.


När vi klev ur bilen hörde vi också Tore Skogmans musik flöda från högtalare på alla lyktstolpar. På turistinformationen fick vi veta att det för drygt 100 år sedan hade kommit ett stort antal svenskar, mestadels från Dalarna, och bosatt sig just i Kingsburg. De försöker än idag bibehålla alla svenska traditioner med midsommar, kräftskiva, lucia mm. Ett bra sätt att locka folk av motorvägen! Vi tog en härligt god fika på Stockholm bakery.

Ca två timmar senare anlände vi Oakhurst som är den sista tätbebyggda orten innan den södra porten till Yosemite National Park. Här hittade vi ett bra motel Där vi har ett enormt rum med varsin Queen-size säng.

Vandring, cykling, en dålig rygg och tand som trillar ur

Förra söndagen gick jag en vandring i Mission Trails. Jag gick förbi flera stycken utslitna amerikaner. Vi hade festat kvällen innan. Dem andra ville åka och äta hamburgare, men jag ville hellre röra på mig.

På eftermiddagen cyklade vi i Penasquitos Canyon. Vi var i något som kallas "the Tunnels" och är bland det svåraste jag har cyklat sen jag kom hit, men inte svårt nog till att jag behövde gå av cykeln. Det var riktigt roligt. Det kallas "Tunnels" för att det är en massa trädgrenar som bildar som en tunnel över stigen.



Nästa dag gick jag en promenad i Torrey Pines, som är ett naturreservat precis vi havet.

Stigen var bara sand

Mitt i skogen stod det såna här "sandberg"

På tisdagen åkte jag tillbaka till "the Tunnels". Men när jag kom hem efter gymmet den dagen hade jag ont i ryggen, så resten av veckan har jag tagit det lugnt. Jag har varit på stranden någon dag, och på outlet en annan.

Idag åkte jag tillbaka till "the Tunnels". Jag mötte en massa mountainbikecyklister. Det är tydligen väldigt populärt där på helgerna.

Det var några storhuvepad som simmade runt i en smutsig pöl. Dem var helt lugna tills jag tog fram kameran

Abraham är vid "the River" i helgen. Där är det runt 30 grader varmt och han skulle bara dit för att festa, så vi tänkte att det inte skulle vara så kul för mig att följa med.

Ikväll skulle jag se en film, och hämtade en av Abrahams godisbitar. När jag åt den kände jag att det var någonting hårt där inne. Jag tyckte att det var lite konstigt om det skulle vara som små karameller i mitten, så jag spottade ut dem. Tanden som jag slog ut för fem år sen kändes konstig så jag kände på den om någonting hade fastnat i den. Då kände jag att den fastlimmade biten inte var där längre. Dem underliga bitarna var min tand. Där fick jag för att ta godis från Abraham!

Så nu har jag pratat med Alarmcentralen och dem ska kolla upp vad min försäkring kan göra för mig. Hoppas jag hinner fixa tanden innan mamma kommer imorgon!

Mulit-culti

Idag var jag på en multi-culti-festival som bara är 2 kilometer från där jag bor. Det var en timmes lång parad med olika "uppträdanden" från främst Asien och Latinamerika.





Det var även en marknad på festivalen, men den var inte så bra, så jag gick hem igen efter paraden. Sen åkte jag till ett område där det fanns några second-handaffärer och shoppade. Det är ännu billigare med second-hand här än hemma. Ett linne kostade 4 dollar vilket är ungefär 28 SEK.

Efter det åkte jag en kort bit till Balboa park. Det var fullt med folk där för det var fint väder idag. Och så var det minst två par som hade bröllop där.

"The desert park" intresserade mig mest.

Johanna möter djur

Det blev varken fest eller någon titt på gamla bilar förra helgen. Vi tog ett glas vin hemma och så var det cykling på söndagen istället.

Jag åkte tillbaka till Cuyamaca där vi varit två veckor tidigare när jordbävningen gick.

Jag mötte många ryttare och några få vandrare, men ingen annan på cykel.

Det var säkert 10 ekorrar som sprang på stigen framför mig. Och så såg jag en fågel som såg ut som en orre, men mycket större än dem hemma. Dessutom var det en hjort som sprang rakt framför cykeln på mig och en orm som jag cyklade över.



På vägen ned såg jag ett djur som jag trodde var en bebispuma springa framför cykeln. Den var tecknad som en tiger men inte så stor som jag hört att pumorna ska vara. Jag stannade med en gång för att tänka. Om det var en unge skulle mamman vara i närheten. Man ska vifta med armarna, skrika och backa om man möter en puma. Men jag tänkte att jag såg ingen puma, och det skulle gå mycket fortare att cykla nedför en upp och tillbaka där jag kom ifrån, så jag satte iväg så fort jag vågade utan att trilla.



När jag kom hem igen berättade jag för Abraham om djuret jag sett och trott var en pumaunge. Han trodde att det var en prärievarg. Det var skönt att höra, egentligen. Jag ska i alla fall inte åka tillbaka till Cuyamaca själv igen. Det är alldeles för mycket vilt där.

Nästa dag åkte vi till Sea World. Där har dem olika shower och inhägnader med djur från havet. När vi kom dit pågick en show med fyra späckhuggare som gjorde olika konster i vattnet. Det är ganska otroligt hur dem kan träna dem till att göra det.

Innan februari i år brukade tränarna simma med valarna också. Men det var en tränare som drunknade bland valarna i Florida i februari, så nu har dem skärpt reglerna.

http://news.discovery.com/animals/killer-whale-attack-explanation.html

Efter späckhuggarna såg vi en show med katter, hundar och grisar. Först gjorde några av hundarna en agilitybana, och sen gick en av grisarna banan. Grisen var riktigt duktig. Den började till och med gå en slalombana, men tröttnade ganska fort.

Det fanns alla möjliga valar och delfiner att se på, och en isbjörn. Pingvinerna var riktigt roliga att se på. Dem var i alla möjliga storlekar och gick väldigt klumpigt. Bredvid pingvinerna fanns det fåglar som simmade riktigt bra under vatten.

Nästa dag såg jag också en massa djur. Jag åkte ut till la Jolla, en av stränderna, för att sola. Men jag hittade inte till stranden utan la mig på en av klipporna. Det drog in moln och började blåsa, så jag bestämde mig för att ta en promenad och sen åka hem. Jag gick längs klipporna, och då fick jag se en massa sälar ligga och vila sig.




Lite längre bort låg det en flock med sjölejon.


Och efter sjölejonen fanns det en klippa full med fåglar.

Jag har inte cyklat än den här veckan för det har regnat ganska mycket, och stigarna förstör om man använder dem när dem är blöta. Men jag har varit på gymmet flera gånger. Där bastar dem med träningskläderna på. Till och med skorna. Så ser dem konstigt på mig när jag bastar naken.

På spinningklassen var nog jag den som tog i mest. Inte ens instruktören såg ut att bli lite trött eller svettig. Även vikter tar jag tyngre än många män på vissa maskiner. Och det betyder inte att jag är stark, bara att amerikanerna är lata. Så det är kanske inte så konstigt att jag är snabbare än vissa av dem som jag har cyklat tillsammans med.

Mera cykling och hemska mexikanska historier

Nu är det längesen jag skrev, men jag har inte gjort så väldigt mycket på sistone heller.

Jag klippte alltså håret tisdagen förra veckan. Det var Abrahams mamma som klippte det. Sen bjöd hon på lunch. Det var en jättegod mexikansk soppa som man hade i färsk chili, persilja och lök. Sen gick vi promenad med en av hennes vänner. Bägge dem andra tanterna växte upp i Mexiko och berättade att dem brukade tvätta kläder i ån och att dem bägge hade bott hos sina mormödrar för att föräldrarna jobbade.

En av tanternas barndomskamrater hade brutit armen en dag. Men hon vågade inte berätta någonting för sin familj, för då blev man bestraffad. Till slut var armen så svullen att dem fick åka till en läkare och läkaren konstaterade att dem måste amputera armen. Jag är glad att inte min familj är sån!

Senare i veckan åkte jag till Bonita för att cykla.

Långt där borta ser man havet. Det var mycket finare i verkligheten än på fotot

På fredagen åkte jag till en outlet som ligger precis vid gränsen till Mexiko. Alla pratade spanska, till och med med mig. Men dem började prata engelska när jag såg ut som ett frågetecken.

Jag hade redan börjat köra när jag kom på att jag skulle ta ett foto av gränsen. Det fanns två solida staket som stod minst 100 meter från varandra. Det ena var tydligen äldre än det andra

Kön för att köra in i Mexiko var superlång, men man ser det inte så bra på det här fotot. Jag hade tur som skulle motsatt väg

Dagen efter åkte jag till Mission Trails där jag testat min cykel samma dag som jag köpte den. Men den här gången ville jag pröva några andra stigar som skulle vara lite svårare.

Äntligen några stenar på stigen. Det var för det mesta mer stenar än det här, men jag ville ju inte stanna för att fota

Det låg plank över stigen väldigt ofta, antagligen för att den inte ska flyta bort när det regnar

Stigen ledde upp till San Diego kommuns högsta topp på nästan 500 meter över havet. Så det är väl som Gråkallen i Trondheim. Det var fullt med folk däruppe. Men dem flesta hade tagit grusvägen som går upp till toppen, och inte stigen som jag tog.

På kvällen var det fest med några av Abrahams vänner. Dem var väldigt trevliga.

På söndagen tog vi det lugnt under dagen. Och på kvällen tog vi en kort cykeltur. På slutet av turen var jag så trött så jag var sist i gruppen. På ett ställe svängde jag åt fel håll, så jag tappade bort dem andra. Det började bli mörkt och när jag cyklat en bra bit och ändå inte såg dem insåg jag att jag var på väg åt fel håll. Så då vände jag och mötte Abraham som åkt för att leta efter mig. Det visade sig att vi var ungefär där vi parkerat så vi kunde åka hem. På vägen hem köpte vi asiatisk mat och en supergod dessert som bestod av kokosmjölk med frukt i. Jag och Abraham delade på en portion av både huvudrätt och dessert. Och det var mer än nog. Det är inte konstigt att amerikanerna blir feta när portionerna är så stora och dem tar bilen överallt.

Den här veckan har jag varit i Mission Trails två gånger igen. Men jag har åkt sent på eftermiddagen så att jag vet att jag möter folk om det skulle hända någonting när jag cyklar. Det är pumor i området, så det är bäst att inte vara helt ensam i skogen.

Folk jag möter är trevliga och pratar lite. Dem tycker det är häftigt att jag cyklar längs stigen. Bägge gångerna har jag mött två trevliga damer på ungefär samma ställe längs stigen.

Jag är glad för jag ska precis cykla ned för den roliga stigen igen

Idag ska vi på någon klubb "Downtown" och imorgon är det parad med gamla bilar, som jag ska försöka se.

Mera cykling och en jordbävning

Dagen efter soppatorsken var jag tillbaka på samma ställe som dagen innan för att cykla. Men jag kände att jag var trött från cyklingen dagen innan, så det blev bara en kort tur.

Jag saknar en påse med smutstvätt som jag trodde var kvar på vandrarhemmet, så jag ringde dit dagen efter för att höra om den var där. Dem bad mig komma och se om den var där. Men det var den inte, så jag insåg att jag behöver lite fler kläder.

Längs den gatan som vandrarhemmet ligger på hittade jag två klänningar, ett linne och en handväska som var fina. Sen åkte jag till Fashion Valley för att shoppa lite till. Där hittade jag ett linne till och lite underkläder.

När jag var färdig med shoppingen var klockan sju och det hade blivit mörkt. Så jag åkte hem till Abraham och vi åt middag och såg en film med några av hans vänner.

På söndagen åkte vi 6 mil (svenska) utanför San Diego och cyklade. Vi var sex stycken som cyklade tillsammans, varav hälften har tävlat eller fortfarande gör det i downhill på mountainbike. Ändå var jag den tredje snabbaste i uppförsbackarna. Men den ena av proffsen var dålig i magen och spydde under turen, så han hade ingen energi i kroppen.

Här är gänget. Man ser verkligen vem som är jag, för mitt hår är nästan självlysande

Vi klättrade i fem kilometer tills vi kom till en sjö där det var gruvdrift förr. Dem hade hittat mycket guld i den gruvan under slutet av 1800-talet.

Efter sjön började fyra av oss som var i ok form en lika lång klättring igen. Vi gjorde två stop på vägen upp. Under det första stoppet kom det ett gäng cyklister ned för backen som sade att nedförslöpan vi hade tänkt ta var helt täckte med nedfallna träd, så dem hade vänt efter en liten bit. Men vi bestämde oss för att pröva ändå, för vi hade ju kommit så långt upp redan.

Men dem hade verkligen rätt. Det var nedfallna träd över hela stigen. Vi kunde inte sitta på cykeln länge innan vi var tvungna att kliva av för fler nedfallna träd. Jag repade upp mina knän och lår på taggbuskar och vassa grenar. Dessutom fick jag en massa aska på dem för det hade varit en stor brand i området för inte så länge sedan. Mina ben var alltså svarta och röda.

En av grabbarna fick punktering av dem vassa grenarna

På vissa ställen var det lättare att krypa under än att klättra över träden

En av dem få partierna där man faktiskt kunde sitta på cykeln en liten bit

Till slut kom vi i alla fall ned och mötte dem två som inte hade cyklat upp den sista backen. Då skulle vi försöka hitta bilen. Det var bara en av killarna som hade cyklat den stigen vi tog förut, och det var några år sen. Så vi stannade och kollade på kartor lite nu och då. Jag låg "i täten" så länge det inte gick utför. Då var jag näst längst bak.

Amerikanerna är verkligen i dålig form, om jag kan cykla snabbare än dem nu när jag inte har cyklat sen i november och mest stått på skidorna bakom Split efter det. Det kan också betyda att jag köpte en bra cykel. Den är lätt och så har Abraham justerat den så att det ska vara lite lättare att klättra med den.

Slutet av turen gick nästan bara nedför bland stora lösa stenar. Jag var rädd att ramla men när jag såg att dem andra bara körde gjorde jag också det, och det gick väldigt bra. Så det var riktigt kul.

Efter turen stod vi vid bilarna och pratade lite. Då kände vi jordbävningen. En av killarna tog tid på den och det var 15 sekunder, vilket är ganska mycket. Bilarna runt om oss började röra på sig så marken skakade ganska kraftigt. Men jag blev inte rädd för grabbarna var kolugna.

Sen åkte vi hem och duschade. Då upptäckte jag att jag hade bränt mig rejält. Benen var inte bara röda av blod utan även av solen. Armarna var också rejält röda.

Vi åt jättegod middag hos Abrahams pappa. Han bjöd på laxmousse, kex och ris i något grönt som apperitiff. Sen var det grillad kyckling och kalkon med cous-cous och brunt ris till huvudrätt. Det serverades med yoghurtsås och en jättestark salsa. Till dessert var det cheesecake och kanelbröd. Allt var supergott och han hade gjort det från grunden. Jag åt en massa mat, för cykelturen hade tagit 5,5 timmar så jag var ganska trött.

Så det blev en bra påsk. Inte som hemma med skidåkning och godis, men med cykling och god mat.

Igår tog jag det lugnt för jag var ganska mörbultad från cykelturen dagen innan. Och idag ska jag också ta det lugnt, och klippa håret.