Klagande grotta!

I går, 9 maj, hängde regnet tungt i molnen så vi bestämde oss för att skippa den långa hike vi hade tänkt oss. Vi tankade både bensin och pengar och styrde kosan nordväst ut. Johanna hade hittat information om att det skulle finnas droppstensgrottor ca två timmars bilresa från där vi var och på vägen mot San Fransisco. Mycket får man se...


Vägen gick igenom Mariposa där vi var dagen innan och nu fick vi se det fina, gröna, böljande landskapet i dagsljus. Vi stannade på en marknad som ortens Indianer höll och eftersom det var Mother´s Day här i USA fick jag ett fint halsband av Johanna. Inte gjort av en Indianska men däremot av en norsk tjej som flyttat hit till sina föräldrar då hon var 10 år. Vi köpte några armband också som var gjorda av en indianska. Det sades att just dessa gav man till barnen när de var små och de skulle hjälpa till att hålla energier från sura, tråkiga och dumma människor. Passade oss tyckte vi!

I regnet fortsatte vi sedan mot the Moaning caves i Valecito. Vindrutetorkarna på bilen funkade inte men "kör man fort så torkar dropparna", sa Johanna, så det gjorde vi:-)

När vi kom fram till grottorna sprack himlen upp och det blev riktigt fint väder igen. I och för sig spelade det ju ingen roll nu då vi skulle ner i underjorden.



Här kunde man ta fyra vägar ner antingen genom ett hål rakt ner där man förhoppningsvis landade ca 50 meter ner. Förmodligen inte levande. Guiden berättade att när man på senare tid började undersöka grottan mer noggrant hittade man en stor hög med benrester. Både djur- och människoben. Man vet inte om djur och människor ramlat ner överraskade av hålet eller om det var ett sätt att begrava redan döda varelser.

Ett annat sätt att ta sig ner var att göra som de gamla guldgrävarna som hittat grottan; sätta sig i en trätunna på en liten vagn och åka ner. Förmodligen inte levandes då heller. Det tredje sättet var att repellera sig ner genom hålet som gick rakt ner till 50-meters avsatsen.


Det fjärde och mest bekväma sättet var att klättra ner på branta trappor vilket vi gjorde.






På vägen ner såg vi både stalagtiter och stalagmiter. Skillnaden är att stalagtiterna växer uppifrån och ner medan stalagmiterna växer nerifrån och upp.



Det hade också bildats håligheter i berget av allt droppande. Dessa håligheter bildade ett klagande rop, moaning, som kunde höras ovan gjord och på ca 300 meter avstånd. Det kanske var detta ljud som djur och människor lockats av och gjorde att de ramlade ner i grottan?

Efter besöket i grottorna åkte vi in på en vingård. De hade väldigt roliga vägskyltar hela vägen. Men innan vi fått fram kameran hade vi passerat alla och det var bara den här kvar:

Trötta kroppar!

Lördag 8 maj var vi riktigt trötta i ben och höfter efter hiken på ca 9 timmar och 1200 höjdmeter både upp och ner. Vi bestämde oss därför att ta seden dit man kommer dvs genomföra en sigtseeing by car. Sagt och gjort började vi med att åka till Bass lake bara ett par mil från Oakhurst där vi övernattat igen. Vi hade sett reklam om riktig beach- och båtliv som gjorde oss nyfikna. Vädret gav oss fortfarande klarblå himmel och strålande sol. När vi väl hittat till den lilla byn möttes vi av en massa stekare i sina motorbåtar dansandes och festandes. Vi tyckte inte att vi passade in där så vi styrde bilen mot Yosemite igen för att se på andra naturunder än dagen innan.


Vi började med ett stopp i Wawona och gjorde ett besök på det stora fina hotellet där. Riktigt New England stil och man kunde verkligen känna atmosfären av de rika amerikanarna i långkjolar och tuxedos som turistat där under 1800-talets slut. Wawona ligger ca 20 miles från den södra entrén in i Yosemite.


Vi fortsatte sedan vägen mot El Capitain, Yosemite falls, och the bridalveil falls. Direkt efter en ganska lång tunnel kunde man svänga in på en parkering för att njuta av utsikten vilket vi gjorde.

Till vänster syns den lodräta väggen på El Capitain.
Till höger syns the Bridalveil fall.

Bergsklättrarnas mecka, El Capitain, ca 1000
höjdmeter och ca 100 klätterleder.

Vi åkte sedan ner i dalen och stannade för att äta vår matsäck. Vi var båda väldigt hungriga och konstaterade att det inte var så konstigt då klockan redan hunnit bli halv 3. Från picnic-platsen var det inte långt att gå till The Bridalveil fall. Otroligt häftigt vatten fall och man kunde gå fram en bit till det och hamnade under den vattenkaskad som bildades då vattenfallet nådde mark igen.

Johanna vilar sina trötta ben. Humöret är på topp!

Efter denna lilla promenad som våra trötta ben knappt orkade med tog vi sedan bilen till Curry village vilket är längst in i Yosemite-dalen. Där fick vi lämna bilen igen för att sätta oss i en svett-luktande buss som tog oss till en led till vad som kallas Mirror lake. Här står man rakt nedanför the Half Dome och hade det varit helt vindstilla hade bergen runt sjön speglats i den. Vi gick en skön led tillbaka till bilen och då hade det hunnit bli rusningstid så det var köbildning ut ur parken.


Vi hade blivit tipsade om att ta en annan väg tillbaka till Oakhurst. Här var topografin en helt annan med fint gröna lövträd. Vi kom efter ca 5 mils lång slingrande nedförslöpa fram till en liten guldgrävar-ort som heter Mariposa. Här stannade vi och kostade på oss en riktigt god och vällagad middag.

San Diego, Carlsbad och Isabella Lake

Dagen efter att mamma kom spenderade vi i San Diego. Jag visade henne Torrey Pines där jag gått förut. Den här gången hade vi turen att se flera delfinfenor i havet utanför.

Här står jag bakom en Torrey Pine. Dem växer bara vilt på två olika ställen i världen. På det lilla området i Torrey Pines och på en ö utanför San Francisco

Vi gick ned till stranden, och gick längs den i flera timmar.



Det hade varit molnigt under hela promenaden. Men när vi kom tillbaka till stranden där vi parkerat bilen stack solen fram. Då ville mamma ligga där och sola en stund, så vi gjorde det.

Jag hade såklart inte tagit någon solkräm så jag brände mig och drog en handduk över huvudet för att skydda hårbotten

Vi drog vidare till Ocean Beach där jag bott den första veckan. Det var verligen smutsigt och otrevligt, så jag förstår att jag inte trivdes så bra där. Från Ocean Beach gick vi ut till Sunset Cliffs och åt jordgubbar i solnedgången.

På kvällen åt vi sallad i "Little Italy". Mamma drack te och jag en vit varm choklad, för vi var frusna.

Nästa förmiddag spenderade vi på stranden i Carlsbad, någon mil norr om San Diego. Det var många surfare i vattnet, och dem var duktiga.

Baywatch-stugor i väntan på sommaren

En ensam baywatch-stuga, som mamma kallade dem

Alla flådiga, stora hus som låg ovanför stranden hade en privat trappa

Vi åt lunch i Carlsbad och då tog jag en broschyr om stället. Där läste jag att man kunde plocka jordgubbar. Och det ville vi ju göra!

Hinken var full väldigt snabbt, och vi körde mot Seqouia Natonial Forest.

Vägen gick norrut och österut, längre in i landet. Landskapet var först väldigt likt det i San Diego, torrt och få träd. Sen blev det väldigt bergigt och vi åkte cirka 1000 höjdmeter uppåt. Däruppe var det helt platt och öken. Det blåste som bara den, och tog tag i bilen flera gånger.

Det var en massa militärflygplan som cirklade ovanför oss, och några få låga hus längs vägen.


På slätterna stod det träd som såg ut som en blandning mellan tallar och kaktusar. Dem stod väldigt utspridda.

Det började bli mer kuperad, och till slut var vi fram vid Isabella Lake. Där tänkte vi sova innan vi skulle se jätteträden. Vi åkte igenom hela stället, och kom till slutet av sjön. Där svängde vi in på ett motell. Men det var stängt.

Då körde vi tillbaka igen för att hitta ett motell som var öppet, men det var stängt överallt. Vi hittade en campground som fortfarande hade öppet, och frågade dem om man var kunde bo. Dem tipsade om ett ställe som hette "Paradise Cove" som skulle ha öppet dygnet runt.

Så då drog vi dit. Men där var det ju också stängt. Men mamma knackade på fönster och dörrar. Till slut kom det en mamma och undrade om vi behövde hjälp. Då sa vi att vi behövde någonstans att bo. Men dem hade stängt för över en timme sen, sa han.

Men efter att han fått tänka en liten stund så sa han att vi kunde få bo i ett av rummen och sen komma och betala dagen efter. Och det blev vi ju glada för. Annars hade vi fått bo i bilen.

Ovanför sängen fanns en bild tagen från motellet, där man såg sjön med bergen bakom. Det såg väldigt fint ut. Och när vi vaknade upp på morgonen såg vi med egna ögon hur fint det var.

Så här såg det ut så det är konstigt att det inte var fler turister och motell och hotell

Felbokning och smuggelgods

Min resa hit till Californien den 3 maj började i lugnt mak med en kopp te och macka i väntan på taxin. Taxin ja, var är den? De brukar alltid vara 10 min tidiga men inte den här morgonen. Inte kom de på utsatt tid heller. Började ana oråd och ringde deras bemannade bokning och kunde då konstatera att jag gjort bokningen efter midnatt och eftersom jag bokat för nästa dag blev det den 4 maj. Dock ingen fara på taket då jag bokat för att vara ute på Arlanda i god tid. Tjejen i bokningen skickade en taxi direkt och den kom efter ca 20 min. Slängkaffe!

Taxin var en Saab 9 3 och riktigt skön att åka i. Snackade lite Saab med chauffaren som var en riktig fantast. Känner mig själv nöjd med mitt beslut. Det blir en Sabb 9 3X! Som om tankarna färdas i luften ringer en av mina goda vänner från Trollhättan och frågar bl a hur det går med bilköpet. Eftersom han själv jobbat många år på Saab bad jag om lite stallips ang dealing och wealing. Säljaren är nu informerad om vad som gäller:-) Innan jag kliver på planet hinner jag också med lite socialt snack och förhandling med marknadschefen på Actic (tidigare Nautilus). Lite svårt att slita mig från jobbet.... Jag hinner också med att köpa med mig svenska delikatesser till Johannas hyresvärd och hans pappa som båda gillar att äta och laga mat.

Väl på planet kan jag konstatera att det är fullsatt i Business Class. Av 35 platser besitts endast en av en kvinna. Hm, vad vill det säga? Eftersom jag har en av platserna längst bak i planet hinner jag också konstatera att det inte är många snyggingar med. Typ, ingen för att vara exakt.


En liten försening drabbas vi av då två av passagerarna inte blivit godkända av Amerikanska myndigheter. Om man inte har visum (inget krav för en turist) måste man innan man reser till söka ett särskilt tillstånd (ESTA). När man checkat in kontrolleras personuppgifter mot alla registrerade och godkända ESTA-innehavare. Om man inte ansökt om detta och/eller inte har blivit godkänd kan man alltså bli utslängd ur planet innan det avgår. Nu var det som sagt två personer som drabbades av detta och deras bagage måste ut. Det gick väldigt snabbt och väl uppe i luften bjöds vi på fördrinken. Vad är klockan? Får man dricka vin nu? Bra musik på channel 29! Maten helt ok. Vi flyger högt över och en bra bit norr om Island så något askmoln syns inte till.



Nio timmar senare anländer vi så O´Hare Int airport i Chicago. Värdinnan informerar om att man själv måste hämta bagaget och lägga det på ett nytt band för vidare destination. Hon informerar också om att det är förbjudet att ta med sig kött in i USA.
Gulp! jag har ju både ren- och älgpaté och dessutom en vildsvinskorv bland delikatesserna jag köpte. Hur ska jag göra nu? Lämna kvar kassen med detta i på planet? Nej, det var alldeles för dyrt för det. Slänga patén och korven innan jag går igenom tullen? Fylla i ett nytt kort med inget att deklarera? Det jag fyllt i på planet har jag deklarerat att jag har både mat och kött med mig. Nej, ärlighet varar längst!

Igenom tullen och gränskontrollen kommer jag med stämplar både i passet och tull-deklarationskortet. Inga kommentarer om att jag faktiskt deklararet att jag har de förbjudna varorna med mig. I nästa kontroll tar de detta kort, ser vad jag deklarerat och frågar vad det är för mat jag har.
- Cheese and jelly, säger jag
- Ok, säger tjänstemannen och tittar inte ens i påsen jag har.
Pust, så långt har jag passerat med mitt smuggelgods! Men, så ska man ju igenom en säkerhetskontroll och i Sverige stoppade de en mamma med sina två små barn för att hon hade barnmat i handbagaget. Jag lämnar påsen med delikatesser och handväskan på bandet för scanning. Av med skor, bälte, armband mm och går själv igenom utan anmärkning. Så hör jag en av säkerhetsvakterna fråga:
- Who´s is this?
Det är min kasse! Hon säger att hon måste scanna den en gång till. När det är gjort kommer hon fram till mig och säger att hon måste kontrollera det för hand och vill att jag ska titta på under tiden. Hon plockar fram de två små burkarna med tranbärsgelé och säger att de går som vätska och att det är för stor volym i dessa burkar för att hon ska kunna tillåta dem på flyget. Hon frågar om patén och jag säger att det är "cheese", blinkar oskyldigt med mina blå....Hon fattar att korvnen är korv. Hon säger slutligen att hon måste behålla allt. Jag kontrar med
-"a hundred bucks to hell", säger jag. Hon tittar då lite medlidsamt på mig och säger att hon ska kolla med sin chef. När hon kommer tillbaka säger hon att hon måste behålla de två burkarna med gelé men att jag kan behålla det andra. Hennes chef har även informerat henne om att det som jag sagt var cheese faktiskt är paté, men hon låter mig gå. Så lyckades jag alltså komma igenom alla kontroller med mitt förbjudna gods. Förlusten för det säkerhetskontrollen behöll blev bara 5 bucks av 100!

I San Diego möttes jag av en värmande sol och en glad men tandlös Johanna. Tandbiten som hon slog ur under skidåkning för några år sedan har lossnat. Efter att ha checkat in på hotellet gick vi tvärs över vägen till en Mexikansk restaurang där vi delade på en balja Margaritha on the rocks.

Vem är det som går och går men aldrig kommer till Teleskopträdet?

Jo, det är mamma.

Nu när mamma har rapporterat från morgondagen, får väl jag skriva om idag.

Vi hade lust att vandra i Yosemite idag. Jag hade kollat upp en led som verkade trevlig som gick upp till några vattenfall, så vi bestämde oss för att pröva den.

Men först åkte vi till Turistbyrån för att höra om leden var öppen. Det är mycket som är stängt nu för att det fortfarande ligger en del snö. Mammoth Mountain, som ligger lite öster om oss har fått rekordmycket snö och ska ha öppet till någongång i juli för att snön kommer att hålla så länge.

Jadå, leden var öppen, och vi fick lite tips på andra vandringar vi kunde gå. Bland annat kunde man se en massa Giant Seqouias här också.

Vi började i alla fall med vandringen upp till vattenfallen. Det visade sig att man gick längs vattenfall i början av stigen också.

Morsan pekar vart jag ska stå för att få en bra bild

Sen bar det 700 meter uppåt längs en 7 km lång slingrig stig.

Morsan spexar med några stora kottar

Väl där uppe var klippväggarna helt vertikala och väldigt höga längs med ån.


Vi tog lunch och låg och solade lite på några stenar innan vi gick ned igen.


Sen ville vi gå och se lite fler Giant Seqouias. Vi hade förstått det som att vägen var stängd upp till dem, men att man kunde ta en buss upp. Men bussen gick inte upp där, och det var alldeles för mycket folk i närheten för att vi skulle kunna köra in på vägen i alla fall så som vi hade gjort dagen innan.

Så då fick vi gå en promenad på 3 km och en del höjdmeter innan vi såg den första giganten.


Sen var rundturen för att se dem mest spektakulära träden cirka 4 kilometer lång.

Grizzly Giant är världens 25de största träd. Det är 9 meter i diameter nedtill och den första grenen nedifrån är 2 meter i diameter, och ser ut som ett träd på trädet

För 115 år sedan högg dem ur trädet för att kunna köra bilar genom trädet. Och det lever än!


Trädet bakom har blivit träffat av en blixt, är helt urgröpt nedtill, men det fortsätter att växa

På slutet låg "telescope tree". Mamma var jättetrött, och varje nu Giant Seqouia vi såg sa hon att: "Det här måste vara 'teleskopträdet'." Men det var det aldrig, förrän vi till slut kom fram.

Mamma är trött och besviken över att vi aldrig kommer fram till teleskopträdet

Men här står hon inne i det

Ett till bildbevis på att vi faktiskt kom till teleskopträdet

Så här ser det ut innifrån. Det är ihåligt ända till toppen

På vägen ned igen var det skymning, och vi sjöng barnsånger och frälsningsarmevisor för att inte tänka på hur ont vi hade överallt i kroppen efter att ha gått så mycket. Den sista biten sjöng vi sången om elefanterna på spindeltråden. Det blev 45 elefanter på tråden innan vi var vid bilen.


Nu ska vi sova helt välförtjänt efter att ha gått 1200 höjdmeter och nästan tre mil idag.

Vägspärrar och Tore Skogman

Oj, oj, oj, oj.....tur att vi är lika envisa båda två. Efter frukost och full tank vid Lake Isabella, hur vi tog oss dit och vad som hände förtäljer en annan historia, styrde vi så Blazern norrut.

Vi hade bestämt oss för att åka till Sequoia National Forest för att se på the Giants. Vi körde längs med Kern river, öring-fiskets rike. Någon kilometer utanför samhället Kernville möttes vi av skylten " No thru traffic. Road closed at Johnsondale".

Hm, det var just den vägen vi skulle ta...bara att vända. Jag hoppade in på den lilla lanthandeln vi hade passerat någon kilometer tidigare och frågade om de visste något angånde vägen vi ville ta. De hade hört ryktet om att man dagen innan faktiskt öppnat vägen så de tyckte vi kunde köra.

Sagt och gjort! Vi ringlade oss uppåt på en smal serpentinväg ca 30 miles, ca 45 km, anländer Johnsondale OCH vägspärrar. Vägen var inte alls öppen! 10 miles kvar till the Giant trail.
- Jaha, vad gör vi nu? Vänder?
- Äh, va f-n vi parkerar här och går...
- Ja, det gör vi. Det är ju skönt att röra på sig och det är ganska trist att sitta i bilen hela dagen.

Så lämnar vi bilen och med vandrarkängorna på traskar vi förbi avspärrningen och påbörjar färden mot målet "The Giant trail". Efter en kilometer stöter vi på tre vägarbetare som uttrycker sin stora förvåning över att vi kommer gående. De säger att vägen kommer att öppna om ett par timmar. Men, vem orkar vänta till dess? Inte vi!

Vi fortsätter vår vandring, uppför, uppför, uppför. Efter ca 5 km bestämmer vi oss för att vända för att hämta bilen. Vi hade nämligen blivit passerade av både bil- och motorcykelåkare.

Precis när mamma tog bilden böjde jag mig ned för att se på en kotte. Det blev en ganska rolig bild

Så kom vi äntligen till avtagsvägen med bara 2 miles kvar till jättarna. Den vägen var visserligen också avstängd men det struntade vi i och körde vid sidan om avspärrningen och kom så ner till området med dessa ofattbart stora jätteträd, Sequoia-träden, som är ca 2000 år gamla. Otroligt ståtliga, kaxiga och sjävklara stod de där en bit in från vägen. Just här i Sequoia National forest är det ca 100 träd som finns kvar.


Jag vet inte hur många mannar/kvinnor som krävs för att nå runt ett sådant träd men många är det. Det var skönt att strosa där bland de ofattbart stora träden. De ingav ett slags lugn. Dessutom var det ju bara vi där eftersom de inte öppnat vägen ännu och man kände sig lite som en pionjär när man gick där och förundrades.

Rotsystemen är väldigt ytliga, så det är konstigt att dem kan hålla uppe så stora träd

Färden fortsatte sedan nerför en härlig serpentinväg. I vissa kurvor var det nästan så att man mötte sig själv. Vi kom ner till en liten håla som heter California hot springs och hade hoppats på att få bada i heta källor. Dessvärre var det enda ställe där det möjligen skulle kunna gå att bada stängt och några heta källor såg vi inte till.

Vi fortsatte färden och nu mot Yosemite National Park. Vi åkte på småvägar nästan hela vägen till Fresno och jag tror att vi såg hela västvärldens försörjning av apelsiner och citroner - milsvida fält med bara citrusträd. Väldigt grönt och fint!

En liten bit var vi dock tvungna att ta highway 41. Själv slumrade jag till lite efter att ha blivit avbytt men väcktes av att Johanna plötsligt började gapskratta. Längs med vägen satt det skyltar med dalahästar och reklam om "The very Swedish Town". Eftersom vi inte hade bråttom svängde vi av mot Kingsburg, the very Swedish Town, för att se vad detta var.

Vi möttes av svenska flaggor och vimplar som det stog Välkommen på längs med stadsgatorna.


När vi klev ur bilen hörde vi också Tore Skogmans musik flöda från högtalare på alla lyktstolpar. På turistinformationen fick vi veta att det för drygt 100 år sedan hade kommit ett stort antal svenskar, mestadels från Dalarna, och bosatt sig just i Kingsburg. De försöker än idag bibehålla alla svenska traditioner med midsommar, kräftskiva, lucia mm. Ett bra sätt att locka folk av motorvägen! Vi tog en härligt god fika på Stockholm bakery.

Ca två timmar senare anlände vi Oakhurst som är den sista tätbebyggda orten innan den södra porten till Yosemite National Park. Här hittade vi ett bra motel Där vi har ett enormt rum med varsin Queen-size säng.