Klagande grotta!

I går, 9 maj, hängde regnet tungt i molnen så vi bestämde oss för att skippa den långa hike vi hade tänkt oss. Vi tankade både bensin och pengar och styrde kosan nordväst ut. Johanna hade hittat information om att det skulle finnas droppstensgrottor ca två timmars bilresa från där vi var och på vägen mot San Fransisco. Mycket får man se...


Vägen gick igenom Mariposa där vi var dagen innan och nu fick vi se det fina, gröna, böljande landskapet i dagsljus. Vi stannade på en marknad som ortens Indianer höll och eftersom det var Mother´s Day här i USA fick jag ett fint halsband av Johanna. Inte gjort av en Indianska men däremot av en norsk tjej som flyttat hit till sina föräldrar då hon var 10 år. Vi köpte några armband också som var gjorda av en indianska. Det sades att just dessa gav man till barnen när de var små och de skulle hjälpa till att hålla energier från sura, tråkiga och dumma människor. Passade oss tyckte vi!

I regnet fortsatte vi sedan mot the Moaning caves i Valecito. Vindrutetorkarna på bilen funkade inte men "kör man fort så torkar dropparna", sa Johanna, så det gjorde vi:-)

När vi kom fram till grottorna sprack himlen upp och det blev riktigt fint väder igen. I och för sig spelade det ju ingen roll nu då vi skulle ner i underjorden.



Här kunde man ta fyra vägar ner antingen genom ett hål rakt ner där man förhoppningsvis landade ca 50 meter ner. Förmodligen inte levande. Guiden berättade att när man på senare tid började undersöka grottan mer noggrant hittade man en stor hög med benrester. Både djur- och människoben. Man vet inte om djur och människor ramlat ner överraskade av hålet eller om det var ett sätt att begrava redan döda varelser.

Ett annat sätt att ta sig ner var att göra som de gamla guldgrävarna som hittat grottan; sätta sig i en trätunna på en liten vagn och åka ner. Förmodligen inte levandes då heller. Det tredje sättet var att repellera sig ner genom hålet som gick rakt ner till 50-meters avsatsen.


Det fjärde och mest bekväma sättet var att klättra ner på branta trappor vilket vi gjorde.






På vägen ner såg vi både stalagtiter och stalagmiter. Skillnaden är att stalagtiterna växer uppifrån och ner medan stalagmiterna växer nerifrån och upp.



Det hade också bildats håligheter i berget av allt droppande. Dessa håligheter bildade ett klagande rop, moaning, som kunde höras ovan gjord och på ca 300 meter avstånd. Det kanske var detta ljud som djur och människor lockats av och gjorde att de ramlade ner i grottan?

Efter besöket i grottorna åkte vi in på en vingård. De hade väldigt roliga vägskyltar hela vägen. Men innan vi fått fram kameran hade vi passerat alla och det var bara den här kvar: