Vår andra dag i San Fransisco tog vi limousinen ut till piren och tog en båt ut till Alcatraz.

Mellan 1934 och 1963 satt dem mest rymningsbenägna och farligaste amerikanska gangstrarna i fängelse här. Den allra kändaste gangstern som tillbringade några år här är Al Capone.

Vi kom ut till ön med en båt som tog ungefär 15 minuter, och då fick vi även se staden från en annan vinkel.


Under fängelsetiden bodde det många familjer på ön. Det var fängelsevakterna med deras familjer som bodde där ute. En gång i veckan var fångarna ute och då måste alla familjerna hålla sig bakom låsta staket. Men annars levde dem som vanliga familjer.

På ön gick vi en tur i museet med hörlurar som guide. Det var den bästa guiden jag någonsin har haft. Det var några av dem forna fångarna och vakterna som hade spelat in guidningen. Det var även en massa ljud lagt i bakgrunden, så man kunde nästan känna det som att man var omringad av fångar.

Dem hade väldigt små celler där dem spenderade 16-23 timmar om dygnet beroende på hur dem uppfört sig

Stan ligger väldigt nära men är svår att nå eftersom det är starka strömmar och väldigt kallt i vattnet

Det var 36 stycken som försökte rymma när det fortfarande var fängelse på ön. 23 av dem greps igen och 6 sköts ihjäl.

Det finns en rymning som man fortfarande inte har fått klarhet i. Det var tre stycken som använde skedar för att göra borrar och borrade sig igenom vägen i sina celler. En natt kröp dem igenom sina hål och lyckades ta sig ut ur fängelset genom att klättra upp till taket längs rör.

Man vet inte vad som hände med dem sen. Om dem drunknade i havet mellan ön och San Fransisco eller om dem tog sig till Latinamerika. Dem hade nämligen studerat spanska i fängelset alla tre.

Det står "Warden" framför namnen på dessa gubbar. Så mamma sa till mig "Alla heter Warden". Men så var det inte. "Warden" är en titel och betyder fängelsedirektör.

Mamma hittade fina blommor utanför fängelset

Morsan leker fågeln som irriterar Kalle Anka på julafton

När vi kom tillbaka från ön tog vi bussen västerut i stan för att gå en tur där.

Det finns getter i San Fransisco! Men jag undrar om dem håller sig innanför det där stängslet

Vi såg en kyrka som trodde på "Swedenbourgh", så vi måste kolla vad det var. Kyrkan var stängt, men vi fotade på kyrkogården

Till slut kom vi fram till en vintage-butik full med fina kläder, skor, väskor och smycken. Tyvärr var det lite dyrt, så vi gick vidare till några second-handaffärer. Där köpte mamma en jättefin top, kjol och ett linne. Och jag hittade en stickad kofta och en häftig handväska.

Nöjda med våra inköp gick vi till hotellet och hämtade bilen. Sen körde vi söderut till Santa Cruz. På vägen såg vi den västra stranden i San Fransisco. Den var vit och fin, och det var folk som kitesurfade på vattnet.

I farmor Stinas fotspår.

Kvällen den 10 maj kom vi som Johanna redan berättat till San Fransico. Här bodde vi på ett riktigt härligt viktorianskt hotell som heter Queen Anne och som ligger högt upp i Pacific Heights. Ett riktigt trevligt område inte långt från Downtown och de har även en limousine-service som tar en dit man vill på morgonen. På eftermiddagen mellan 4 och 6 är det afternoon tea med sherry, om man nu hinner med det. Vi kan verkligen rekommendera detta ställe för den som planerar en resa till San Fransisco!

Hotellet visade sig ligga bara ett par kvarter från japan-town så vi gick dit eftersom jag kommer ihåg att jag och farmor Stina gått där för snart (hm) 30 år sedan. Ja, jag kände faktiskt igen en av gatorna och jag tror t o m att jag har ett foto på min farmor ungefär som det här med Johanna.

Så mycket mer av mina och farmors fotspår kommer jag inte ihåg annat än att vi gick väldigt, väldigt mycket. Och här går man verkligen gata upp och gata ner. När jag med lite äldre ögon inser hur mycket vi verkligen gått min farmor och jag, hon var då 63 tror jag, förstår jag att det var en av de få saker hon kom ihåg från sin senare del av livet efter att ha blivit väldigt dement.

Det är fantastiskt roligt och bra att resa med Johanna för hon vill verkligen veta så mycket som möjligt om de platser vi kommer till, vad som händer just för stunden och vilka sevärdheter som finns och upptäckter man kan göra. Hon är expert på att hitta informationsblad, -tidningar mm som hon läser från pärm till pärm. Sedan är det bara för mig att hänga med och vara gps till alla de ställen hon vill till.... Dessutom har jag ju som förstått varit i SF tidigare och orkar farmor gå gata upp och gata ner orkar väl vi!

Vi började dagen den 11 maj med att i strålande sol gå till "the seven painted ladies". Husen är väldigt traditionella för San Fransisco och här har man målat dem i matchande pastellfärger. Det är detta vi kallar den viktorianska stilen.

"The seven painted ladies"

Mellan 1850 till 1900 byggdes ca 50 000 sådana hus i San Fransisco. Många av dessa förstördes tyvärr under den jordbävning och efterföljande branden 1906. Tack och lov finns det ändå många tusen kvar. Vi hittade några av dem och fascinerades även av vägarnas lutning.

Efter sightseeing bland de Victorianska husen gick vi ner mot Civic Center Plaza. Här finnse teatrar, operahus och naturligtvis stadshuset. Stadshuset kunde vi promenera igenom och det var en ståtlig byggnad och här vigdes par efter par på löpande band och fotograferades i den stora ståtliga trappan.


På vägen till Civic Center Plaza passerade vi ett lite ruffigare kvarter och här hittade jag den coola forden.
Och även några uteliggare som slagit läger och säkert låg och försökte få upp värmen nu när solen började avge lite värme. Det är riktigt kallt på nätterna här och brisen från Stilla havet är kall både dag och natt.

Vi promenerade till Market street och här hände det grejer. Två riktigt duktiga killar som steppade och engagerade alla som väntade på att få hoppa på spårvagnen som också hör San Fransiscos stadsbild till.



Vi fortsatte sedan till San Fransisco Art Exchange, http://www.sfae.com/. Johanna hade genom informationen hon läst förstått det som att det var ett museum med fotografier av kända rock- och pop ikoner. Det var inget museum utan en konsthandlare. Vi fick ändå komma in och titta på de många fantastiskt bra bilderna på bl a Jimi Hendrix, Keith Richard, Rolling Stones, Beatles m fl, m fl. Men vi skulle ingenting köpa.

Därefter gick vi ordagrant talat gata upp och gata ner!


Till sist var vi framme vid nästa mål som var "den kurvigaste vägen i världen". Här kommer jag ihåg att även farmor Stina och jag varit.


Jag tyckte naturligtvis att vi skulle gå till Fischerman´s Wharf dit jag gått mer farmor för många år sedan för att få tag på kokta räkor. Kokta räkor hittade vi inte då och inte heller nu. Det hade blivit en riktig turistfälla och kändes inte alls pitoreskt. Fin utsikt dock över Golden Gate som vi bilat över från Sosalito dagen innan. En kille med otrolig simultankapacitet sötte vi dock på. Han spelade både gitarr, trumset och munspel genom att ha allt ihopkopplat och sedan kopplat till armar och ben som han rörde i takt med den musik han spelade. Riktigt imponerande!

Vi fortsatte från hamnen till the Telegraph hill där det förutom var otroligt fin utsikt över SF i alla vädersträck också skulle finnas vilda papegojor. Utsikten såg vi men inga papegojor.

Vi började bli riktigt hungriga och trötta i benen nu och drog oss ner mot downtown där vi åt lite innan vi fortsatte till Farmers Market som ligger på Ferry Plaza inte långt från Bay Bridge som går över till Oakland. Här tog vi en AW.

Jag ett glas vin Johanna, kakmonstret, ett fat med kakor, så klart!

Nu hade vi kunnat gå tillbaka till hotellet på tea-time. Men, Jo ville absolut gå till en outlet för Denise, MC- och cykelutstyrsel. Vi gick å gick, å gick, å gick, å gick, å gick, å gick, å gick, å gick, å gick, å gick. Tillslut var vi framme och då visade det sig att de hade otroligt mycket MC-kläder men inte så mycket för mountainbiking. Så det var bara att gå å gå, å gå, å gå, å gå, å gå, å gå, å gå, å gå, å gå, å gå tillbaka till hotellet, slänga sig i duschen för att sedan skynda sig ut och äta middag. De stänger många restauranger redan kl 9. Någon afternoon tea hanns som sagt inte med men lite mys i hotellets lounge efter middagen.

Från Lodi till San Fransico

Det spöregnade på morgonen den 10 maj i Lodi.

Vi ägnade förmiddagen åt att hitta ett ställe att äta frukost på, eftersom dem flesta ställena var stängda.

Här hade vi äntligen hittat ett ställe som var öppet. Då erbjöd dem oss lunch, för klockan var halvt tolv

Det satt bara pensionärer i restaurangen som skojade en massa med servitriserna

Eftersom det regnade hade vi ingen lust att stanna, så vi började köra till San Fransisco.

Vägen gick genom en massa odlingar av vinrankor, citrusfrukter, jordgubbar och annat.

Första stoppet blev i Sausalito. Det ligger norr om San Fransisco och strax innan man kör över Golden Gate Bridge. Där gick vi en promenad upp och ned längs gatorna och så tog vi en fika. Där fick vi den godaste cheese caken vi har smakat sen vi kom hit.

Vi spanade även in hamnen i Sausalito. Längst ut på en av bryggorna låg någonting som såg ut som en miniatyr av Taj Mahal. Det var tydligen någons sommarställe.

Sen körde vi över bron till San Fransisco. Det var faktiskt en häftig bro och väldigt fin kust på nordsidan.

Vi körde till ett hotell som vi fått tips om från några svenskar vi mött i Yosemite.

Vi hade öppen brasa på rummet

Sällskapslokalerna var trevliga

Jag läste en massa broschyrer om ställen som verkade kul att se och sa att jag kunde nog stanna en vecka i San Fransisco. Jag hade inte trott att det skulle finnas så mycket jag ville se i en stad.

Vad som sen hände i San Fransisco får ni läsa om senare. Vi är redan 30 mil söder om staden. Mamma har somnat med tv:n på och fjärrkontrollen i handen, så nu stänger jag av datorn och sover jag också.

Mother´s Day 9 maj. Bilderna talar sitt tydliga språk...

Klagande grotta!

I går, 9 maj, hängde regnet tungt i molnen så vi bestämde oss för att skippa den långa hike vi hade tänkt oss. Vi tankade både bensin och pengar och styrde kosan nordväst ut. Johanna hade hittat information om att det skulle finnas droppstensgrottor ca två timmars bilresa från där vi var och på vägen mot San Fransisco. Mycket får man se...


Vägen gick igenom Mariposa där vi var dagen innan och nu fick vi se det fina, gröna, böljande landskapet i dagsljus. Vi stannade på en marknad som ortens Indianer höll och eftersom det var Mother´s Day här i USA fick jag ett fint halsband av Johanna. Inte gjort av en Indianska men däremot av en norsk tjej som flyttat hit till sina föräldrar då hon var 10 år. Vi köpte några armband också som var gjorda av en indianska. Det sades att just dessa gav man till barnen när de var små och de skulle hjälpa till att hålla energier från sura, tråkiga och dumma människor. Passade oss tyckte vi!

I regnet fortsatte vi sedan mot the Moaning caves i Valecito. Vindrutetorkarna på bilen funkade inte men "kör man fort så torkar dropparna", sa Johanna, så det gjorde vi:-)

När vi kom fram till grottorna sprack himlen upp och det blev riktigt fint väder igen. I och för sig spelade det ju ingen roll nu då vi skulle ner i underjorden.



Här kunde man ta fyra vägar ner antingen genom ett hål rakt ner där man förhoppningsvis landade ca 50 meter ner. Förmodligen inte levande. Guiden berättade att när man på senare tid började undersöka grottan mer noggrant hittade man en stor hög med benrester. Både djur- och människoben. Man vet inte om djur och människor ramlat ner överraskade av hålet eller om det var ett sätt att begrava redan döda varelser.

Ett annat sätt att ta sig ner var att göra som de gamla guldgrävarna som hittat grottan; sätta sig i en trätunna på en liten vagn och åka ner. Förmodligen inte levandes då heller. Det tredje sättet var att repellera sig ner genom hålet som gick rakt ner till 50-meters avsatsen.


Det fjärde och mest bekväma sättet var att klättra ner på branta trappor vilket vi gjorde.






På vägen ner såg vi både stalagtiter och stalagmiter. Skillnaden är att stalagtiterna växer uppifrån och ner medan stalagmiterna växer nerifrån och upp.



Det hade också bildats håligheter i berget av allt droppande. Dessa håligheter bildade ett klagande rop, moaning, som kunde höras ovan gjord och på ca 300 meter avstånd. Det kanske var detta ljud som djur och människor lockats av och gjorde att de ramlade ner i grottan?

Efter besöket i grottorna åkte vi in på en vingård. De hade väldigt roliga vägskyltar hela vägen. Men innan vi fått fram kameran hade vi passerat alla och det var bara den här kvar: