Partyjohannorna har varit i farten

När jag vaknade upp på morgonen i måndags, då jag skulle köra till Portland, fick jag sms från Seth om att det hade kommit 10-15 cm snö på vägen jag skulle köra och han undrade om jag hade snökedjor. Men det hade jag ju inte.

Jag körde till bensinmacken och förfrågade mig om var jag kunde få tag på kedjor. Det var halt på vägarna, men jag tog det försiktigt så gick det bra.

När jag läste på däcken för att se dimensionerna såg jag att det står "M&S". Så jag har alltså vinterdäck. Jag gjorde verkligen ett bra köp!

Med kedjorna i bilen och en snabb instruktion om hur jag sätter på dem körde jag till Phil's Trailhead för att cykla en tur innan jag begav mig av.

Det var superfint med lite snö på marken och i träden

Snön höll på att smälta och jag fick en stor snökocka i huvudet, men blev inte nedslagen.

Även här fick jag lägga första spåren. Det blir nästan oftare med cykeln än med skidor

Det var inte minusgrader längre en bit efter Bend

Jag körde förbi Mt Hood och såg några av bottenliftarna. Men molnen låg för lågt för att jag skulle kunna se toppen av berget.

Temperaturen höll sig på 1 grad Celsius en lång stund, så det blev aldrig behov för snökedjorna

Det var kul att träffa Johanna igen. Jag har nog inte sett henne på två år. Johanna tar hand om sin kusin, Johannas, tvillingar.

Dem var söta, men fick mig att inse hur mycket jobb det är med bebisar

När Johanna blev ledig på kvällen, vid 16, drog vi ut på stan. Jag fick se Johannas favoritmataffär, New Seasons. Det ska tydligen jobba massa snygga killar där, men inte när vi var in.

Vi tog en buss in till centrum och åkte upp till 30:e våningen i ett höghus. Där ligger Portland City Grill där vi tog en varsin drink. Det var fin utsikt över staden från bardisken.

Efter drinken gick vi till Montage för att äta middag. Det var en annorlunda restaurang där jag beställde jamabalaya med alligatorkött. Vi orkade inte äta upp hela middagen, utan ville ha med oss resterna hem.

Som kom i dem här figurerna

Turligt nog för mig älskar även Johanna desserter så det skulle vi förstås ha även om vi var mätta. Det blev en stor skål med tjock chokladsås och en varm och god pudding.

Vi blev tipsade om att gå till "Bunk Bar" för att ta några drinkar efter middagen.

Där det stod Bunk Bar på dörren var det några som stod och bredde mackor innanför. Så Johanna sa: "Ett jävla smörgåsställe". Det var ju inte det vi ville ha.

Men så gick vi tre steg längre, och såg att det var bar väggivägg. Där spelade ett band, och det var fullpackat med folk, så vi hade kul.

Nästa dag gick vi tur med bebisarna, och sen cyklade jag till Mount Tabor som ligger nära Johanna (kusinens) hus.

Det är ett litet berg med några dammar. Men det kändes att jag hade varit ute kvällen innan, för jag hade ingen ork i benen för att ta mig upp för den korta backen. Men det var kul att cykla ned, för jag hittade några trappsteg att forcera.

Fin utsikt över Portland från en av dammarna

På kvällen åkte vi in till staden för att äta på Valentine's som vi fått tips om kvällen innan. Bartendern var väldigt snäsig när vi frågade om att få se på menyn. När vi visade våra körkort bad hon om pass utan att ens så på körkorten. Hon var så otrevlig så vi gick därifrån.

Det fanns en creperia bredvid så vi gick in där för att se om det var något. Det var en supercool bar med en snygg bardisk som var en glaserad timmerstock. Så vi tog oss en varsin crepe. Dem var supergoda och fint upplagda. Bartendern var också väldigt duktig och blandade goda drinkar från grunden. Det visade sig att creperian bara hade öppnat två veckor tidiga, så vi var snabba på trenden.

Efter en god middag gick vi till Clyde Common för att äta dessert. Där blev vi mottagna av en trevlig kille som visade oss till ett långbord som vi delade med andra. Vår servitris var väldigt slö, och vi fick drinkarna långt efter att vi fick desserten. Men han som visade folk till bordet tog hand om oss och sa till servitrisen att komma när han såg att vi väntade på henne.

Det var i alla fall supergod dessert på Clyde Common. Vi tog en citronsavaräng och en päron- och kronärtskockspaj.

Vi var inte färdiga på byn efter desserten utan fortsatte till Rontom. Det visade sig att vi hade gått förbi där dagen innan när vi var på väg till Montage. Och då hade vi lagt märke till några kroppar som hängde i snaror från taket. Det var riktigt läskigt att sitta under dem i baren.

Nästa morgon sov jag helt till kl.12.00. Efter det packade jag ihop, sa hejdå till Johanna, Johanna och tvillingarna och körde söderut.

Jag kom till Redding och tog in på ett billigt motell som hade pool. Så jag skulle hoppa i innan poolen stängdes. Men den var ju iskall för dem värmer den tydligen inte. Och jag som hade sett fram emot ett dopp.

Nästa morgon körde jag vidare till Santa Cruz där jag stannade på en cykelaffär som jag och mamma besökte i våras. Där fick jag en bra väg- och stigbeskrivning för Soquel Demonstraion Forest.

Det tog nästan en timme att köra till stigstarten.

Men det var en fint längs vägen

Jag cyklade upp för några jobbiga backar, och fick cykla ned en fin sträcka med massa hopp och spångar som man kan cykla på om man vågar.

Det var en häftig, riktigt lummig skog med både löv- och barrträd.

Jag kom ned Braille

Nästa morgon behövde jag kliva upp kl.06.00 för att cykla med ett gäng i samma skog. På natten drömde jag att jag körde vilse här i Santa Cruz, vilket jag har gjort många gånger nu för vägarna är inte raka här. Jag vaknade och trodde att det var på riktigt, och att jag måste skynda mig för att hitta till skogen där jag skulle cykla.

Som tur var var det bara två på natten och jag kunde sova vidare.

Det regnade i skogen och dem andra var osäkra på om vi skulle cykla. Tack och lov var det nästan 20 stycken som bestämde sig för att sticka ut, men det var många som drog hem utan att sätta sig på sadeln.

Det blev som tre grupper av oss, och jag fick cykla ned Bacon, Braille och Saw Pit.

Det regnade konstant i dem fem timmarna vi var ute. Tidvis öste det verkligen ned.

Det visade sig att han som hade dragit igång turen, och som jag pratade mycket med, är grundaren av mtbr.com som är en hemsida som jag använder för att hitta folk att cykla med här.

Bilder och hans syn på turen finns här.

Jag tyckte verkligen om Bacon för det kändes som att man var i djungeln för att vegetationen var så tät. Det var även en kul, ganska brant stig.

Vi var sex stycken kvar i gruppen när vi kom till bilen. Fem av oss åkte till en mataffär någon mil bort och tog en macka och varm choklad. Det var väldigt trevligt.

Och nu ikväll har det varit Halloweenmiddag här på vandrarhemmet så jag har fått revbensspjäll med tillbehör och pumpapaj och kladdkaka till dessert. Nu sitter jag och äter halloweengodis, så jag har det bra.

Nu har vintern kommit även här

Efter att ha cyklat ganska långa och snabba turer dem senaste dagarna tog jag en vilodag på fredagen.

Jag körde mot "Lava Land Visitor Center". Det är stängt för säsongen men jag ville gå några turer runt centret och se på lavaformationer.

Men det var ju helt omöjligt att hitta till det där lavacentret, så jag svängde in på ett museum som låg i närheten. Dem var inte säkra på hur man skulle hitta till centret eftersom den avfarten var avstängd på grund av vägbygge. Så jag gick en runda på museet istället.

Det fanns en avdelning om indianernas historia som var väldigt intressant men tragisk eftersom dem blev så inskränkta av européerna som kom på 1800-talet. Om indianerna ville gå utanför sina reservat behövde dem ha tillstånd för det.

Sen fanns det ett rum med reptiler och insekter. Det var mest tragiskt att gå där för akvarierna var pyttesmå. Dem enda som jag kan tänka mig hade det någorlunda bra var två sköldpaddor som lever här i området och som kan bli 100 år gamla men inte rör sig mer än tre kilometer från där dem föddes under hela sin livstid.

Inomhus var det även ett varmt och fuktigt rum med fjärilar som flög omkring, och intressant information om fjärilar. En sorts fjärilslarv ser ut som en uppäten kotte för att lura djur som annars skulle ätit dem.

Ute fanns det två sorters lodjur i minimala inhägnader. Lodjuren var mycket mindre än dem är hemma.

Det fanns även stora örnar och falkar, en räv och en liten uggla. Räven surrade runt i buren med en mus i munnen tills han äntligen hittade ett ställe där han ville gräva ned musen.

Efter lite kulturell- och naturell aktivitet åkte jag för att se Mt Bachelor. Jag har läst om skidanläggningen där och dem brukade ha året-runt-skidåkning förut.


Nedre delen av berget ser platt ut för skidåkning, men det ser bra ut på toppen. Det hade varit kul att komma tillbaka när det är vintersäsong. Man kan dessutom cykla mountainbike året runt här, så man kan ju både åka skidor och cykla på samma semester lätt som en plätt.



Nästa dag cyklade jag med Seth som jag träffat i Brian Head en månad tidigare. Han sa att Mt Bachelor aldrig haft året-runt-skidåkning utan varit öppet till 4th of July som längst. Men Mt Hood, längre norrut, har öppet året runt. Så jag måste ha blandat ihop dem. Ta alltså det jag skriver med en nypa salt.

Det var väldigt kallt att cykla eftersom det bara var några plusgrader och regnade så smått. Vi stannade vid ett skjul och värmde händer och fötter. Jag hade ullstrumpor som fungerat bra för att hålla värmen under cykling i Trondheim förra hösten, men jag var ändå jättekall om fötterna. Så dem nya skorna jag har köpt måste vara mycket kallare än dem gamla.

Seth bangade ur för cykling nästa dag eftersom det regnade ganska kraftigt. Men jag drog iväg ändå.

Det var uppehåll när jag började cykla men efter 2/3 av stigningen började snöblandat regna att falla från himlen. Och det var kallt.

Jag fortsatte tills jag kom till några offentliga toaletter mitt i skogen. Där satte jag på mig mer kläder och bytte handskar. Men det dröjde inte länge innan jag var iskall igen. Så jag bestämde mig för att ta första bästa grusväg ut till stora vägen för att komma till bilen så fort som möjligt.

Det var otroligt kallt att cykla längs vägen i snöblandat regn som blåste mot ansiktet. Jag var rädd att händerna och tårna skulle förfrysa. För att hålla humöret uppe sjöng jag om elefanterna på en spindeltråd. Och rätt vad det var var jag vid bilen igen.

Jag fick inte upp spännena som håller ryggsäcken mot kroppen så jag tänkte kränga av mig ryggsäcken som en tröja. Men jag fick ju inte upp spännet på hjälmen heller eftersom händerna var så stela. Så jag fick sätta mig i bilen för att få lite värme i kroppen först.

Fingrarna mjukades upp så pass att jag fick av mig ryggsäck och hjälm. Men det var svårare att skruva av framdäcket som måste av för att cykeln ska få plats i bilen. Men det gick med lite tålamod och en handduk jag hade liggande i baksätet.

Det var otroligt skönt att hoppa in i en ljummen dusch efter den cykelturen. Och det visade sig att alla fingrar och tår hade klarat sig undan förfrysning.

Så här såg badkaret ut efter att jag tvättat cykeln i det

Idag körde jag till ett ställe som rekommenderas för cykling under vintern. För det är vinterförhållanden här nu om man kommer lite högre upp än vad Bend ligger. Och där var det bra cykling, och bara lite snö på marken.

Dessutom fick jag inte en enda regndroppe på mig, men däremot sol. Och över Bend låg molnen tunga.

Stigen var fin, med barrträd glest omkring

Dem har använt lavastenar för att bygga stakethållare

Det var fint under solnedgången

På väg tillbaka mot bilen kämpade jag mot mörkret som kommer vid 18.30. Det innebar att jag cyklade fortare än jag brukar och jag ville inte stanna. Det kändes i bena när jag kämpade mig upp dem sista backarna till bilen. Men jag hann till bilen innan det blev mörkt och kunde tryggt köra till motellet.

Imorgon ska jag köra till Portland där jag ska träffa Johanna Högvall och bo hos hennes kusin med familj. Det ska bli väldigt trevligt.

Cykling i Boise och Bend

Samma hundar, grabbar och jag cyklade på söndagen också. Den här gången möttes vi vid en golfbana, och cyklade upp därifrån.


Det var en jätterolig stig med en massa klippformationer som man kunde cykla över.

Hundarna lekte när vi tog rast

Utsikt över Boise

Efter en härlig cykeltur körde jag till Bend i Oregon.



Nästa dag lämnade jag bilen till mekanikern. Jag hade behövt fylla olja varje gång jag fyllde bensin, så jag misstänkte att det läckte olja. Han ringde mig senare på eftermiddagen och sade att jag hade en stort läckage, så det var bara att be om att få det fixat. Så jag skulle vara utan bil några dagar.

Tur att stigarna inte ligger långt utanför staden.

Det är inte helt felt att äta lunch med ett cykelhopp bredvid sig. Tyvärr var det ingen som kom och stajlade för mig

Jag hamnade i en hoppark. Det var ingen där, så jag prövade några hopp. Men inte det på bilden

Skogsfigurer

Stigarna var mestadels enkla, och inte med så mycket lutning

Det är fullt med lavastenar

På hemvägen cyklade jag längs en stig med staket på bägge sidor, eftersom det är privat mark där. Det var väldigt amerikanskt. Men får inte gå på privat mark här.

Vackra höstfärger längs vägen

Nästa dag cyklade jag i samma område. Jag hade glömt kartan hemma, så jag fick cykla på känn. Det blev en sjutimmarstur där jag hade ont i huvudet en stor del av turen och började blöda näsblod helt plötsligt.

Jag funderar på om det var en insekt som jag råkade svälja som gjorde att jag mådde dåligt, eller om jag bara hade en dålig dag.

Det är nog en del duktiga cyklister i Bend, som vågar cykla på den här

... och den här

Nästa morgon blev jag hämtad av Chad, som jag hade hittat på ett amerikanskt mountainbikeforum, på motellet. Vi hade bestämt att cykla en runda tillsammans. När vi kom till parkering där stigen skulle utgå ifrån kom en hund springandes. Den sprang runt och såg vilsen ut. Men på halsbandet stod det: "Lost on Skyliner Road. Please leave me alone." Men hunden följde med oss när vi började cykla.

Det var en väldigt ivrig vorstehr

Ja, just det. Jag har köpt ny cykel

Nej, det har jag inte. Men jag skulle gärna vilja ha en 29er singelspeed som Chad har. Den har större däck som gör det lättare att komma över hinder, och så är det inga växlar så det blir jobbigare att komma upp för backar, men det är mindre som krånglar.

Vi cyklade fel på ett ställe, men vi fick se den här fina utsikten med glaciärer på berget längst bak

Det amerikanska svaret på ett vindskydd. Dem ska alltid vara värst

Idag cyklade vi McKenzie River Trail. Vi körde först i två timmar för att komma till stigen. Vi råkade ta en omväg men fick se ett gigantiskt område med lavastenar.

Jag och cyklarna blev avsläppta på toppen av turen vi skulle göra och så körde Chad ned 40 km till där vi skulle avsluta turen. Jag fick vänta i nästan 2,5 timme innan han kom tillbaka. Det var tydligen inte så lätt att få lift. Men till slut hade en man stannat som kör cyklister till toppen av stigen. Så Chad fick betala honom det han hade av kontanter för att komma upp igen.

Mitt lilla läger under förmiddagen

Träden var stora

Berget i bakgrunden är täckt av en glaciär

Det här var en helt otrolig stig. Supervackert och massa rötter och stenar som jag tycker om.

Jag gick en meter från stigen för att ta den här bilden

Chad fick punktering och upptäckte att han inte hade någon extraslang. Han fick låna min även om den är gjord för mindre däck. Så skulle han lappa punkteringen på sin slang. Men hans lim hade torkat in, och jag hade inte med något lappsett. Som tur var kom det en cyklist när vi höll på och greja som hade lite lim. Så Chad lagade sina två hål och vi cyklade vidare.

Det visade sig att extraslangen som jag hade inte höll helt tätt, så Chad satte i sina lagade slang istället.

Vi kom inte långt innan luften hade pyst ur den också. Då tog Chad till nödknepet att fylla däcket med vad man hittar på marken. Så det fick bli lite löv.

Det höll inte länge, så vi fyllde med sågspån efter att dem hade fällt träd längs stigen.


Tyvärr lade sig allt sågspånet i en del av däcket efter någon kilometer, så då gav Chad upp. Han cyklade ut till vägen för att rulla eller gå ned längs den till bilen. Det var fortfarande 23 kilometer kvar och bara två timmar tills det skulle bli mörkt, men jag skulle fortsätta längs stigen.

Skulle jag komma först till bilen skulle jag köra upp och hämta Chad.


Så jag cyklade vidare. Stigen var mycket enklare här nede, men det var skönt eftersom jag hade lite bråttom att komma ned innan det blev mörkt.


När jag kom ned stod Chad och väntade. Jag blev förvånad för jag trodde det skulle ta längre tid för honom att komma ned än vad det gjorde för mig.

Men han hade blivit upphämtad av en kille som körde förbi och fått skjuts ned till sin bil. Tack och lov väntade han på mig där.

Det blev mörkt när vi körde hem, och vi körde nästan på att köra över ett djur som sprang över vägen.

"Did you see what kind of animal it was?", frågade jag.

"A black cat."

"That means bad luck."

"He was too late."

Vi har redan haft tillräckligt med otur för ett tag nu, tycker jag.