Resor

Det blev ju inte så mycket skidåkning för mig i vintras, men 3 dagar fick jag ändå åka skidor i Alperna. Och jag upplevde ganska mycket på den månaden jag var där.

Körturen ned gick bra. Jag körde från Malmö och på färjan från Danmark till Tyskland. Resten av turen körde Joakim.

På kvällen i Tyskland hamnade vi i en bilkö som stod still i en halvtimme och sedan körde man 100 meter längre fram. Så pågick det i nästan 2 timmar. Sedan lossnade det helt. Det måste ha varit en olycka, men vi såg ingenting när vi körde förbi.

Vi körde inte länge efter den märkliga kön, och sov på ett motell längs autobahn.

Det tog inte lång tid att köra till Davos nästa morgon och vi var framme tidigt på eftermiddagen.

Vi blev besvikna när vi såg hur uppkört det såg ut att vara i skidanläggningarna. Vi hade trott att Davos var ett riktigt paradis där ingen körde offpist förutom vi.

Ett tag satt vi i bilen och funderade på att bara köra vidare, in i Österrike. Men vi bestämde oss till slut för att Davos skulle få en chans. Två av dem som Joakim gick på folkhögskola med säsongade i Davos. Så vi skulle försöka hitta dem.

Det var lättare sagt än gjort. Vi hade pratat med den tanten som dem hyrde hus av och fått två olika adresser i Davos av henne där det bodde svenskar och norrmän. Vi hade kollat på kartan innan vi åkte till Alperna ungefär var dem låg. Vi hittade det ena huset ganska lätt. Men där bodde dem inte. Där träffade vi två norrmän varav den ena kände en av Joakims bekanta. visste inte var dem bodde, men han hade telefonnumret till sin vän.

Vi gick till den gatan där det andra huset låg och gick upp. Det var inget hus som såg ut som ett där dem skulle kunna bo. Vi gick in på ett hotell och bad att få låna telefonen. Så ringde vi massa gånger. Men vi fick aldrig något svar. Joakim gav upp, men jag sa att vi skulle gå längre upp i gatan och se.

Och där låg det två gamla hus, och där stod en av Joakims kompisars bil.

Det bodde fyra trevliga skandinaver i ett av husen. Vi blev bjudna på öl och gick till grabbarnas stamställe "Valhalla".

Nästa dag var vi tidigt uppe och tog bussen till Rhinerhorn, ett av Davos 5 skidanläggningar.

Joakim och jag var där lite tidigare än dem andra och körde litegrann i pisten.

När dem andra kom drog vi ut på en offpisttur som gick först på kalfjället och sedna i en smal öppning genom skogen.

När vi nästan var nede vid liften igen lossnade de två bakersta skruvarna på min bindning från skidan. Så jag körde slalom den sista biten ned. Det var tråkigt.

Joakim och jag åkte in till Davos igen och lämnade in skidorna på en affär som säljer telemarksgrejer. Jag tror att vi hämtade mitt andra par skidor från bilen då, men jag kommer inte ihåg.

Två filurer är ute och går i Davos

Vi åkte i alla fall upp till Parsenn, som går från byn Davos, och åt lunch. Sen åkte vi lite på det fjället. Jag hade jättestora skavsår på hälarna så vi avbröt dagen ganska tidigt.

Vi var inte helt övertygade om att vi ville vara resten av säsongen i Davos, så vi körde till Österrike. Vi stannade längs autobahn och köpte middag. Jag åt en jättegod pastarätt i storlek kleine, men jag orkade ändå inte äta upp.

Så här såg jag ut på håret efter skiddagen

Vi körde till Pitztal som vi läst om i min bok "Skiing Around the World".

Vi ville bo på det billigaste boendet, och hade tagit en broschyr där vi åt middag. Det var svårt att förstå var de olika boendena låg, och så var det helg. Därför var det många som var fulla. Vi hittade till slut till en bed and breakfast där vi hyrde ett litet rum med vånginssäng och toalett och dusch ute i gången. Men det var bara vi som använde den toaletten, för alla andra hade egna bad på rummen. Tanten vi hyrde av frågade hela tiden om det verkligen var okej att bo där. Det var ju bättre standard än vad vi är vana vid, så det var inga problem!

Till frukost fanns det många olika pålägg och youghurtar att välja på, men det var tomt på sittplatser i matsalen. Vi fick sitta i ägarnas kök. Dem hade en jättehärlig stor, vit hund som var jättelugn. Så hade dem två eller tre katter också som gick runt i köket.

Det var vind och dimma uppe på Pitztal Gletscher. Liften som gick till toppen var stängd. För att komma upp på fjället åkte man ett tåg som gick inne i fjället. Det var häftigt.

Vi blev inte så imponerade av skidanläggningen. Det var flakt och mycket stenar som stack upp överallt, så det ägnar sig inte så bra till offpiståkning. Dessutom ligger det på en glaciär så man måste akta sig för sprickor. Vi såg flera stycken.

Det ligger en skidanläggning som går upp på ett annat fjäll i botten av dalen. Vi valde att pröva den anläggningen på eftermiddagen.

Vi körde till liften som gav åkning i svarta pister. Det stupade rakt ned på sidan av pisten, och så var det dimma. Det var skitläskigt att åka! Man såg inte nästa stolpe när man åkt från den ena stolpen. Det var brant också, så jag var livrädd att ramla och åka ut för stupet.

Nej, det här var inget ställe att säsonga på.

Vi drog till Prutz och Fiss.

Jag hade sett dem bynamnen i kartan några dagar tidigare, och tyckte det var så kul att vi åkte dit, till prutt och fis.

Vi körde över ett fjällpass. Det hade snöat under dagen och låg på vägen för dem hade inte hunnit ploga än. Det var nästan så att vi inte tog oss upp med Saaben för det var brant och smalt också. Vi hoppades i varje sväng att vi inte skulle få möte. Sedan kom vi ned i en låg dal utan snö där Prutz låg.

Färden fortsatte upp på en brant alpväg till Fiss.

Skidanläggningen är långsträckt och går mellan byarna Serfaus, Fiss och Ladis.

Vi valde att bo i Serfauss som är den största av dem tre byarna och har flest övernattningsställen att välja mellan.

När vi kom nära Serfauss var det lång kö för att komma in i byn, och vi tänkte att det var någon poliskontroll. När vi kom fram till en bom stod en tjej där och hälsade oss välkomna och så fick vi en broschyr och godis.

Längre in i byn blev vi stoppade av en polis som stod mitt i vägen. Han undrade var vi skulle och förklarade hur vi skulle köra. Det var smart för det var många enkelriktade gator och trångt för bilarna.

Vi hittade ett billigt bed and breakfast. I nedervångingen var det skiduthyrning med skidor och pjäxor från senast 80-talet. Det var en gammal gubbe som drev den. Han pratade en massa tyska med Joakim och mig. Han brydde sig inte så mycket om att vi inte förstod allt.

Det snöade på kvällen och vi var glada. Det skulle bli puder nästa dag!

Vi väcktes vid 6-tiden av kyrkklockorna i byn. Det var söndag.

Det var dimmigt ute, men vi valde att åka högst upp på fjället i alla fall. Där var det strålande solsken. Vi var ovanför molnen. Bluebird powderday! Vilken dröm!

Det var brant och fin terräng, och härlig kall snö. Vi njöt hela dagen och höll oss ovanför molnen i Serfaussdelen av anläggningen.

Högst upp på toppen såg man fjäll i Österrike, Schweiz, Tyskland och Italien. Det var häftigt och väldigt fin utsikt. Som vanligt glömde vi kameran.

Serfauss-Fiss-Ladis var en kandidat till var vi skulle stanna. Det som vägde emot var att det var en ganska liten del av annläggningen som hade riktigt brant terräng och att vi inte kände någon där med bra lavinkunskaper till skillnad från Davos. Vi valde en social säsong i Davos.

Vi körde tillbaka till Davos efter en trevlig tur till Österrike.

Ett speciellt hus som finns i Jakobshorn i Davos

Nu gällde det bara att hitta ett ställe att bo på i Davos. Det såg mörkt ut. Dem vi pratade med sa att folk inte ville hyra ut för mindre än en 6 månader och att turistboendena var dyra.

Vi fick bo hos en trevlig, skid- och snowboardgalen familj där mamman var från Finland och pappan från USA tills vi hittat någonstans att bo.

Nästa dag bestämde vi oss för att köpa säsongskort och ta några åk innan vi fortsatte jakten på boende. Vi körde till Pischa, som har mycket offpist men är lite flackt.

På parkeringen hittade vi en bil med den här loggan

Vi tog kabinbanan upp och satte oss och åt lunch. Vi satt säkert i två timmar och hade egentligen ingen större lust att åka skidor.

Det var svårt att åka för det var ganska uppkört där vi valde att åka. Vi kom ned till bottenstationen och hade ingen lust att åka upp igen så vi körde tillbaka in till Davos.

Vi gick till vandrarhemmet, Youth Palace, i Davos och frågade om dem hyrde ut för en hel säsong. Men det gjorde dem inte. Han som jobbade ringde till en kollega och fick numret till en firma som hyr ut lägenheter i Davos. Vi ringde dit och kunde komma och titta på en lägenhet direkt.

Det var en liten lägenhet bestående av sovrum, litet bord, balkong, badrum och två kokplattor med kylskåp och diskho. Vi slog till direkt!

Vårt hus låg nära liften till vänster

Jag var glad för att vi fått någonstans att bo. Vi hade ju bott från bilen i en vecka vid det laget.

Nästa dag åkte vi till Rhinerhorn igen. Där mötte vi två av dem skandinaviska killarna.

Vi åkte från toppen av gondolen till en släplift.

Det är lite lurig terräng i Jakobshorn. Det är små partier med stupbrant, och så blir det platt.

Jag kom med stor fart in i en sån brant skråning och så blev det helt platt utan att jag såg det. Då komprimerades jag och fick antagligen ett felskär för helt plötsligt var jag med ansiktet upp mot backen. Det gjorde jätteont i vänster knä och jag skrek rakt ut, men ingen hörde mig.

Grabbarna var framför mig och jag satt och väntade i kanske tio minuter innan Joakim kom gåendes upp.

"Men Johanna" sa han, när han såg att jag satt med benet vridet lite konstigt. Det hade gjort så ont att jag inte klarat att vända det rätt. Han ropade på Gustav som varit pistör i Kungsberget och dem kom upp till mig.

Gustav tog av skidorna och rätade ut benet. Då gjorde det inte ont längre och jag sa att det var nog inte så farligt, att jag mest blev rädd. Men så började det göra ont igen, och Gustav skickade efter en pistör.

Jag blev svimfärdig och var tvungen att lägga mig ned. Det blev väldigt kallt, och jag fick sätta mig upp igen. Så gjorde jag om vartannat.

Pistören kom med pulka. Han frågade om jag hade ont nån annanstans, men det hade jag inte. Han kallade på ambulans.

Han lade ett stöd runt vänster ben och började pumpa upp det. Joakim berättade senare att pumpen gick sönder, men det hängde inte jag med på. Jag var både svimfärdig och väldigt kall, så jag var nog lite borta.

När stödet var uppblåst och klart lyfte dem över mig i pulkan och jag åkte i pulkan bakom pistören. Vi basstationen väntade ambulansen.

Ambulanspersonalen sköt pulkan med mig i in i ambulansen.

Jag kördes till sjukhuset och in på akuten. Där fick jag hjälp direkt.

På akuten var det två sjuksköterskor och pistören, som följt med i ambulansen, som hjälpte mig att få av byxor och långkalsonger. Jag fick varma lakan runt mig men jag frös fortfarande så mycket att jag skakade.

Två läkare var inne och kände på knät några gånger. Sedan kom dem in och sa att det troligen var korsbandet som var av. Jag skulle få tid för magnetröntgen.

"Men det tar troligen några timmar eller så skulle jag få vänta till nästa dag", sa läkaren med sorgsen röst.

Men det var ju ingenting tänkte jag. Hemma måste man ju vänta jättelänge.

Jag fick tid för magnetröntgen nästa morgon och så fick jag en skena för knät. Jag ställde mig upp och skulle försöka gå för att se om knätt var stabilt eller om jag behövde kryckor. Det gjorde svinont när jag försökte böja knät, så det skulle jag bara låta bli.

Knät kändes stabilt så jag kunde åka hem som jag var.

Joakim skulle åka hem och hämta bilen så jag satte mig i kafterian på sjukhuset. Där träffade vi hon vi hade hyrt lägenheten av. Hon åt lunch på sjukhuset. Det var billigt och bra, tyckte hon.

Uhyraren sa att vi kunde åka hem med henne. Det var snällt.

Vi hade skrivit hyreskontrakt dagen innan. Det gick inte att förkorta hyrperioden ens om man var skadad eller sjuk. Det var företaget som hon jobbade för som hade bestämt det. Hon sa att hon inte skickat in vårt kontrakt än, och att hon kunde riva det och skriva ett nytt med bara en månads hyrtid. Det ville vi gärna. Vilken tur att vi mötte henne på sjukhuset!

Vi fick skjuts till lägenheten i hennes lilla BMW cabriolet.

Nästa morgon åkte vi till sjukhuset för magnetröntgen. Det var en man från asien, troligtvis Indien, som skötte apparaten. Jag fick en knapp som jag skulle trycka på för "emergency" och det lätt jättekul när han sa det. Över öronen hade jag hörlurar med radio där dem pratade tyska så jag förstod inte så mycket av vad de sade.

Jag fick gå till en läkare när magnetröntgen var färdig. Vi kollade på bilderna tillsammans och han såg att korsbandet var av, men att resten av knäet såg bra ut. Han ville känna lite på knät. Jag hann få av mig byxorna, men sen behövde han gå för att operera och jag fick vänta en liten stund på en annan läkare.

Det kom in en man och sa någonting konstigt till mig som inte lät som tyska.

"English, please", sa jag.

Han hade pratat på finska. Det var någon som hade sagt till honom att jag var finsk. Hans mamma var från Finland.

Sen pratade vi på engelska.

Han berättade att jag antingen kunde operera eller bygga upp musklerna runt knäet och klara mig utan korsband. Men för aktiva personer rekommenderade dem att operera. Utan operation skulle jag kunna åka skidor om tre månader igen, tror jag det var. Efter en operation måste jag vänta i minst 9 månader innan jag får åka skidor igen.

Jag sa att jag ville att knäet skulle bli så bra så möjligt. Då valde vi att operera. Jag kunde få opereras på fredagen sa han. Det var en onsdag.

Nu gällde det att försäkringen täckte en operation i Schweiz!

Mamma och jag pratade mycket med SOS Alarm i Köpenhamn (tror det var så dem hette i alla fall).

Senare på eftermiddagen, när jag var på sjukhuset för förberedelse inför operationen, ringde SOS och sa att försäkringen inte skulle betala för operationen i Schweiz.

Jag fick träffa läkaren i alla fall, och han sa att jag skulle överklaga beslutet och att han behövde inte ha besked om operationen blev av eller inte förrän på torsdag eftermiddag.

Nästa dag ringde mamma till Försäkringskassan. De skulle betala för operationen.

Jag åkte tillbaka till sjukhuset och fick träffa en allmänläkare som kollade att jag var frisk nog att genomgå en operation. Jag hade en liten förkylning, men det skulle nog gå bra.

Sen fick jag träffa en kirurg som berättade hur operationen skulle gå till. Halvfinnen som skulle operera mig var nede i operationssalen just då, så han kunde inte komma.

Till sist fick jag träffa en läkare som höll på med anesti. Jag sa att jag ville vara nedsövd under operationen. Han sa att jag skulle få något sorts nedsömningsmedel så att jag gick lite in och ut ur sömnen. Jag skulle inte äta eller dricka någonting efter kvällen innan operationen, som alltså var på morgonen dagen efter.

Jag var lite nervös när jag kom till sjukhuset. Det var två roliga sjuksköterskor som tog hand om mig. Jag fick en skön säng bredvid en gammal tant. Så fick jag ha på mig genomskinliga trosor, nattlinne med helt öppen rygg och stödstrumpor.

Jag var tidigt ute och hade somnat på sängen bredvid Joakim när sjuksköterskorna gav mig en tablett och körde mig till operationssalen.

Jag bedövades av en sjukskötare och en läkare som pratade svenska. Han hade jobbat i Östersund och kände bland andra Marja Persson.

Första satte dem in dropp och bedövningsmedel i armen. Sjukskötaren stack mig flera gånger. Han sa att jag hade så tunna vener att det var svårt att träffa rätt. Till slut blev det rätt och jag blev svimfärdig. Det var ingen fara. Det var bara bedövningsmedlet som gjorde det. Jag känner att jag börjar bli lite svimfärdig nu när jag skriver om det. Det är otroligt att jag var på sjukhuset så mycket och inte svimmade en ända gång. På jobbet har jag varit nära att svimma tre gånger, så då har jag fått lägga mig på golvet.

Jag skulle få bedövning in i ryggmärgen. Där stack läkaren en massa gånger. Dem hade hittat rätt när det inte gjorde ont.

Den sista bedövningen sattes i låret. Den skulle sitta i en nerv. Läkaren stack och stack, men det ryckte till i armen på mig, och skulle rycka i benet. Han sa att jag hade väl dolda nerver. Till slut ryckte det i benet.

Sen vet jag inte vad som hände. Om jag fick syrgas eller en tablett. Jag var i alla fall borta.

Jag vaknade och var jättevarm. Det stod en massa människor omkring mig.

"Hello, I'm hot" ropade jag. Sjukskötaren som stuckit mig hjälpte mig att få av lakanen lite och att ta av munskyddet. Det var 15 min kvar av operationen sade han.

Dem 15 minuterna gick fort, och jag kan nog ha somnat igen.

Jag fick en stor, tjock skena runt det vänstra benet och kördes in på intensivvården.

Jag höll på att bli inkörd i ett bås som låg i början av rummet. Då var det någon som sa nej (det var inte jag) och jag blev körd till ett bås vid fönstret. Det var bra för då kunde jag se ut. Fast jag såg inte så bra för jag hade glasögonen kvar på sjukhusrummet.

Jag frågade läkaren som pratade svenska när jag kunde äta. Jag var hungrig, och nu frös jag.

På intensivvården var jag kopplad till en dator. Den pep kanske en gång var 10 minut. Datorn var kopplad till bedövningsmedel som pumpades in i mitt lår. Jag vaknade varje gång datorn pep, och höll på att bli galen.

Efter en timme kördes jag till sjukhusrummet. Nu slapp jag datorn, men pumpen pep istället. Fast inte lika högt som tur var.

Jag låg och dåsade. Så kom Joakim. Jag var jättehungrig och törstig så jag ringde på en sjuksköterska och undrade om jag fick äta och dricka. Snart hade jag vatten att dricka och maten höll på att värmas åt mig.

Jag hade en väldigt stor aptit när jag låg på sjukhuset. Jag var jättehungrig på morgonen innan frukost. Till frukost fick jag youghurt och vitt bröd som jag betällt själv första dagen. Vid 13-tiden serverades det trerättersmiddag. Soppa till förrätt, stor portion med huvudrätt och god dessert. Jag åt alltid upp hela middagen!

Jag blev väl omhändertagen på sjukhuset.

Han som pratade svenska kom upp efter operationen och sa att han skulle vara ledig under helgen men om det var någon som skulle översättas så kunde vi bara ringa till honom.

Finnen som opererat mig kom också in efter operationen och sa att jag skadat menisken, men att han ordnat det under operationen.

Jag fick inte gå förrän ett dygn efter operationen. På lördagen kom en sjukgymnast. Hon visade hur jag skulle gå med kryckorna. Jag höll på att svimma (igen) när jag hade rest mig upp efter att ha legat så länge. Jag fick även ligga med en maskin som böjde knäet åt mig. Det var jätteskönt. Jag klarade 20 grader den första dagen, sen stramade det och gjorde ont.

På måndagen klarade jag 70 grader i maskinen. Då var ett stort gäng med läkare och sjukgymnaster in till mig på förmiddagen. Huvudläkaren frågade när jag ville åka hem.

"Så fort som möjligt", sade jag.

Jag fick åka hem efter lunchen.

Hemma låg jag mest på sängen. Det var svårt att röra sig med kryckor. Jag fick inte lyfta benet rakt upp heller. Det var dessutom lite läskigt att vara ute och gå för det var halt, och gjorde väldigt ont när jag gled.

Ute på krycktur

Jag skulle sträcka och böja på benet en gång i timmen och blev fort bättre på det. Träningsprogrammet lades ut mer och mer när jag var hos sjukgymnasten på sjuhuset två gånger i veckan.

Den här löjligt lilla bilen stod utanför kyrkan

Mamma och Adam kom samma dag som jag var på akuten och tog ur "stygnen" som såg ut som häftklamrar.

Adam, mamma, Joakim och jag åkte till Arosa en dag.

Det var skitäckligt att åka dit. Det hade snöat på natten, så det var halt. Vägen upp var smal och så stupade det ned på sidan av vägen. Jag satt på yttersidan och fick nog med spänning av att bara åka bil. Jag behövde inte åka skidor för att få spänning.

Vi lyckades ta oss upp utan att trilla ned för stupet och det var väldigt fint, både vädret och naturen.

Häftigt skidområde

Medan de andra åkte skidor satt jag på tågstationen och läste broschyrer som fanns där för äventyrsresor till exotiska länder.

Vi åt lunch på en indisk bar nede i byn. Det var så fint på fjället att dem andra tyckte jag skulle följa med upp och se.

Mamma hittade en palm att söka skugga under

Jag satte mig på en restaurang med bänk där jag kunde lägga upp det opererade benet. Resten av gänget fortsatte åka.

Adam skär upp pudret

Mamma jobbar sig nedåt

Adam väljer en annan linje

Brorsan ser nöjd ut efter åket

Jag hoppar fortfarande på kryckor

Adam ber om ännu en dag som denna

Syskon på väg till toaletten

Annorlunda toalett som mamma tyckte var jättehäftig. "Som en vulkan"

När dem andra åkte skidor i Davos låg jag hemma. Det här är nästan hela rummet som vi bodde i.

Vi körde till Diavolezza en dag. Det är en av anläggningarna som tillhör St Moritz. Det verkade väldigt bra. Mycket åkning ovanför trädgränsen och lärkträd längst ned.