Cykling i Slovenien och Italien

Min sista morgon i Tolmin pratade jag med en tysk cyklist om cykelstigar. Han hade fått tips från cykelbutiken om lite olika rundor man kunde ta. Han sade själv att han tyckte det var läskigt att cykla för sig själv, och att han var lite feg, så han tog grus- eller asfaltsvägarna ned efter att ha kämpat sig upp för minst 1000 höjdmeter. Men jag sa att det blev lite tråkigt för mig att cykla längs en väg nedför. Han hade fått en runda inritad på sin karta som såg fin ut, så jag bestämde mig för att pröva den.

 Och det blev en lyckoträff. Stigen var fin längs med en bergsrygg, och sen gick den brant nedför för att avslutas med ett stenigt parti med perfekta svängar.

Omelett på 1 000 meters höjd är ju inte helt fel

Varför var det ingen som sa att det gick en linbana upp på berget?

Fin utsikstplats

Efter att ha cyklat många höjdmeter dem senaste dagarna kände jag i knän och lår att jag behövde en vilodag. Så jag bestämde mig för att köra till Medelhavet. Det blev till Grado där jag och mamma var när jag var åtta år. Då blödde jag en massa näsblod och svimmade i en mataffär. Två gånger. Men italienarna var väldigt hjälpsamma och kom alltid med handdukar och ispåsar när jag blödde näsblod. 

Riktig turiststrand med parasoll

Den här gången svimmade jag inte eller blödde näsblod en enda gång. Jag kanske har vuxit ifrån det, eller så var det inte lika varmt den här gången.

Fint kyrkotak

Vägen gick i princip på vattnet

Nästa dag körde jag till Riva del Garda, vid Lago di Garda. Jag sökte upp första bästa campingplats för att sätta upp tältet, men fick en chock när jag hörde priset. 21,50 Euro skulle dem ha för en person i tält per natt. Så jag körde till dem andra campingplatserna, men dem var nästan lika dyra. Jag vill inte betala 20 Euro för att bo i tält, så jag ville försöka hitta ett billigt hotell. 

Jag lyckades parkera bilen och gick till det närmsta hotellet jag fann. Där pratade jag med en tant som undrade hur mycket jag ville betala för ett rum. ”20 Euro”, sa jag. Men det hade inte hon några rum för så hon började förklara vägen till ett billigare hotell, som kanske hade ett rum för 30 Euro. Sen frågade hon mig hur gammal jag var och vad jag gjorde där och om jag reste själv. Sen sa hon att jag kunde bo hos henne för 25 Euro. Hon tyckte nog synd om mig som reste själv, och så tyckte hon att jag var väldigt ung för jag fick inte vara ute till längre än 00.00 eftersom jag behövde sova, sa hon. Men hon ville nog bara inte att jag skulle träffa några män på stan. 

När jag hade duschat och bytt om ropade tanten: ”Que bella!”, och så sa hon till sina andra gäster: ”Mira la bella”. Hon var ganska rolig. Om någon ska till Riva del Garda så heter hotellet ”Hotel Diana” och det har swimmingpool. 

På morgonen var det god frukost med varm choklad och ost- och skinkmackor. 

Sen drog jag ut för att cykla. Då upptäckte jag att jag hade en stor reva i bakdäcket, så det var bara att svänga in på första bästa cykelbutik och köpa ett nytt däck. 

Fin mekplats

Det blev över 1 000 höjdmeter den här dagen igen, och jag var helt slutkörd när jag kom ned igen. Jag mötte många cyklister i skogen och blev omkörd av en del på väg upp. Men på nedturen var det jag som körde om.

När jag kom tillbaka till hotellet ropade tanten: ”Ah, mi amica!” alltså ”min vän”.

På eftermiddagen åkte jag till Lago di Ledro några kilometer bort för att jag trodde att det skulle finnas lite billigare camping där. Men det var samma pris. Och dem skulle ha 3 Euro för en dusch, så då badade jag i sjön istället. 

Genom att sova i bilen sparade jag lite pengar, och kunde bo hos tanten senare igen. Med cykeln på taket hade jag gott om plats att sträcka ut mig på sätena. 

Klicka på bilden så blir den stor

Jag var trött i benen nästa dag och ville ta en lite kortare tur, så jag parkerade på 750 meter över havet och cyklade en tur fram och tillbaka. Men det visade sig att jag cyklade upp till 1 750 meter ändå, så det blev ingen liten tur i alla fall. Men det var väl värt strävet. 

Jag badade och sov vid Lago di Ledro igen. Det var väldigt skönt i vattnet. Inte så att man ryggade tillbaka av kyla, men ändå svalkande. 

Nästa morgon parkerade jag bilen vid Hotel Diana för att sova där igen nästa natt. 

20% lutning var inga problem. I alla fall inte nedför

Cyklingen var väldigt bra, igen. Och jag fick en bra nedfart som var lagom brant och med spännande kurvor.

Metalliska insekter

Smörbollar och midsommarblomster. Som i Tänndalen

Ankan och jag satt och pratade med varanadra

Nästa morgon tog jag farväl med tanten på hotellet och stack ut för en sista cykeltur vid Lago di Garda. Den här dagen ville jag pröva ”601” som ska vara en downhillstig, och alltså lite svårare. Jag orkade inte cykla helt till toppen av den, på 1 660 meter över havet, utan cyklade ned runt 1 200 meter. Då var jag så slut att jag inte helt kunde koncentrera mig, så jag gick ned dem brantaste partierna. Men är man utvilad så ska det gå att cykla stigen även utan en downhillcykel. Jag tog av på en annan stig och fick två tyskar bakom mig. Jag cyklade fortare än dem, men kanske bara för att dem stannade väldigt ofta för att ta foton. 

Stigen gick till ett skithärligt stup där man kunde dingla med benen. Efter det var det helt underbar cykling. Lagom brant, några korta, svåra partier och perfekta svängar. När jag hade kommit till botten av stigen var jag helt överlycklig. Jag hade gått från att vara helt slutkörd till att bara cykla för att det var så kul.

Jag körde mot Lago di Como på eftermiddagen. Jag valde att köra norr om Lago di Garda för att slippa köra på motorvägen som är dyr och den är lite underdimensionerad eftersom det är en massa lastbilar och italienska segproppar, men även dem som kör väldigt fort. 

Efter cykelturen drog jag till Malcesine eftersom mamma varit där för 30 år sedan och sa att det var fint. Men jag blev inte så imponerad eftersom det var helt fullt med turister på gatorna där.

Fortet ligger på ett överhäng

En sån här ska jag ha när jag blir affärskvinna i Schweiz

Det visade sig att det var en väldigt svängiga väg som gick genom samhällen nästan oavbrutet. Så det gick inte så fort. Det var skyltar mot Madonna di Campiglio längs hela vägen så jag tittade på kartan var det låg, och det var bara en omväg på 20 km. Så jag körde dit och åt middag. Det var helt dött i Madonna di Campiglio, men den enda restaurangen som hade öppet var i alla fall bra. Molnen låg tyvärr väldigt lågt så jag såg ingenting av Dolomiterna.

Jag övernattade i bilen och det regnade tyvärr om morgonen. På turistinformationen hade dem inte så många tips om vad man kunde göra eftersom nästan allt var stängt och för att vädret var så tråkigt med låga moln och regn. Så jag valde att köra vidare efter att ha varit i Dolomiterna men inte sett dem.

Det var en riktigt krokig väg för att komma till Lago di Como och det tog mig nästan fem timmar eftersom jag var över två stycken bergspass. Men jag behövde ändå en vilodag och gick på museum och botanisk trädgård när jag kom fram till Tremezzo. Det regnade en del här också så jag tog in på ett vandrarhem för att kunna torka.

 

Den lokala cykelbutiken hade inte så många tips om var man kan cykla, men jag har köpt en karta, så jag ska bara pröva mig fram imorgon. Men än så länge tycker jag om Lago di Como eftersom det är mycket lugnare och färre turister än runt Lago di Garda.